Rock’n’roll leder till synd

Måndag 

Jag återknyter bekantskapen med Martin Amis The information efter nästan 30 år och fastnar för ett parti om att polisen slutat intressera sig för motiv. Frågar man en utredare om motiv, skrev Amis redan 1995, är svaret givet: 

”Fuck the why, he’ll say. Look at the how, which will give you the who. But fuck the why.” 

Det gäller inte bara polisutredningar, tänker jag när jag läser i Svenskan om ännu ett försök att få OS till Sverige. 

Var femtonde år eller så återuppstår den perversa lusten att arrangera ett OS. Det sker alltid på samma sätt: staten ska gå in och ”garantera”, samtidigt som alla inblandade lovar att det inte kostar något, vilket gör det till en gåta vad garantin garanterar. Det är just detta saken gäller nu: det finns ännu inga garantier, men väl ”positiva tongångar” från regeringen. Så kanske en garanti om en garanti, om jag förstår det rätt. 

En annan säker sak: det är alltid samma personer inblandade. Näringslivspersoner som inte riktigt lyckats vara entreprenörer av egen kraft. Föreningsaktiva som gärna vill ha något kul att göra de närmaste tio åren. En och annan oförsiktig politiker. Och de obligatoriska konsulterna, som kommer på suicidalt positiva slagord och gör suicidalt positiva kalkyler. 

”Hur” och ”vilka”? 

Glasklart. 

Det är ”varför” som är en gåta. 

Att ”sätta Sverige på kartan” är väl knappast nödvändigt efter så många år av gängskjutningar? Alla vet redan var vi finns. 

Tisdag 

Medan Greta delar scen med Hamasanhängare kan Stockholms Filmfestival inte låta bli att surfa en sväng på den radikalt nypopulära antisemitiska vågen. 

Den amerikansk-israeliska regissören Aleeza Chanowitz fick sin sponsrade biljett indragen av Israels ambassad, som behövde pengarna till annat. När hon erbjöd sig att betala ur egen ficka, förklarade festivalens ansvariga att hon ändå inte var välkommen, eftersom festivalen måste ”ta ställning”. Efter varierande andra förklaringar till att Chanowitz inte var välkommen började festivalen få frågor och kom då fram till att Chanowitz visst var välkommen. Allt var ett ”missförstånd” som berodde på ”otydlighet” och ”dåliga formuleringar”. 

Säkert.  

Jag vet inte riktigt vilka som är mest kväljande just nu: de som faktiskt är genomtänkta antisemiter och känner sig fria att tala ur hjärtat, eller de som är så svajiga i de mest grundläggande frågor, att de ständigt hamnar i ”missförstånd” och ”otydlighet”, när de försöker tänka. 

Onsdag 

Jag följer inte sydafrikansk press, så jag vet inte hur mycket utrymme de ägnar åt kroppspositivism. Inte särskilt mycket, gissar jag. Det behövs inte. Går man på ett enkelt snabbköp i Kapstaden består den övriga kundskaran till stor del av fantasifulla, jeansklädda tolkningar av Venus från Willendorf. Ändå är det en helt annan estetisk upplevelse än den ideologiska kroppspositivismen, främst därför att det inte rör sig om en ilsken kamp mot skönhetsideal, än mindre den egna kulturen. Det är tvärtom ett oblygt stoltserande med ett etablerat ideal. Att vara harmsen är sällan attraktivt, oavsett kroppsstorlek. 

Joakim och Jamie har lånat ett hus i Knysna – det uttalas najzna. K:et är tyst, precis som P:et i Woodhouses Psmith – vid indiska oceanen och vi åker med dem dit ett par dagar. Ett fascinerande ställe i den meningen att det är en av de platser där människan bevisligen varit aktiv längst. Enligt en del forskare i mer än 300 000 år. Det finns bevarade fotavtryck som är 90 000 år gamla. Då låg Sverige under is. 

Det moderna Knysna för vit övre medelklass är den sortens inhängnat ställe som redan från ritbordet skapats med kanaler, varierad arkitektur och slingrande gränder och just därför aldrig får en egen personlighet. Stadsplanering som lajv. Vi frågar en berest och mogen boerdam om vad man bör se i Knysna. Hon svarar, och syftar uppenbarligen på den del av staden som inte är inhägnad och kanalkorsad: ”Knysna has turned multiracial, so there’s nothing to see”. 

En trevlig, opretentiös fiskrestaurang serverade ändå riktigt bra ostron. 

Torsdag 

Ett av många problem med politik är det skeva urvalet av politiskt aktiva. Politik utgör en särskild lockelse för missnöjda människor, för maktmänniskor som gillar att styra över andra människor och, tycker jag mig ha sett åtskilliga bevis på, för sedlighetsivrare och puritaner. Om man har som grundhållning att acceptera världen som den brokiga väv den är, blir politikens ständigt moraliserande tonfall löjligt. Ungefär som en högtravande och undermålig roman. 

Det är precis det som gör Magdalena Anderssons hulkande indignation i riksdagens talarstol så genant. Det är ett spel för gallerierna, hur uppriktiga känslorna än är. Och inte för vilka gallerier som helst, utan för de gallerier som befolkas av pietister i ständig jakt på nästa förgriplighet: politikens kärntrupper. 

Yva er inte. Det är ingen skillnad på höger och vänster, eller GAL och TAN, i det här avseendet. De upprörda svulstigheterna florerar över hela det politiska fältet. Och dålig litteratur är dålig litteratur, oavsett intentioner. 

En kvinna anställd av Solna stad har förskingrat miljoner, i tron att Mick Jagger var förälskad i henne, påstår Ekot. Vad sir Mick behövde pengarna till är oklart, men att rock’n’roll leder till synd bekräftas åter. 

Fredag 

Dagen börjar – om frukost vid tiotiden kan kallas för en början – med att jag biter av en tand. Samma tand som jag bitit av förut, den dåliga tanden i singular, alltså, om det nu ska räknas som en tröst. 

Inte en tröst någon större utsträckning, sluter jag mig till, även om tandvärken än så länge uteblir. 

Det kunde säkert vara intressant att göra sig bekant med sydafrikansk tandvård, men går det håller jag mig nog tills jag har vägarna förbi Stockholm igen. Jag tvivlar på att det här skulle ha kunnat undvikas om jag hade använt två olika sorters mellanrumsborstar, som jag lögnaktigt lovade min tandläkare för några veckor sedan, men jag tror att jag gör klokast i att hålla fast vid lögnen om frågan kommer upp. 

Washington Post rapporterar att ”chock, förnekelse, sorg, ilska” drabbat ”ursprungssamhället” i Kanada. Orsaken är att nyhetskanalen CBC avslöjat att den ikoniska sångerskan Buffy Sainte-Marie, numera 82, kanske inte alls härstammar från Creefolket, utan från alldeles vanliga engelska och italienska anfäder. ”Folk som falskeligen uppger sig ha ursprungsidentitet ’tar stor plats där äkta urfolk borde vara’”, säger en aktivist. Det rör sig om ”kolonialt våld” säger en annan. 

Att läsa om det är lite som att kastas in i en rasande diskussion om hobbitars äktenskapsvanor bland Tolkienfantaster, eller en skoningslös vendetta om klingonska hjälpverb mellan trekkisar. Härligt. 

En märkligt kort vecka, denna gång, eftersom dagboken kommer att börja publiceras lagom till helgen, inte efter helgen, från och med nästa vecka. Inte ens mina helger är så innehållsrika att de håller för två separata noteringar.

***

Läs även: Bör en feminist raka armhålorna?

Läs även: Det är ett fasligt sjå att vara övre medelklass