Rödlätta tullvänner och Frihetens Fantomer
Av Luis Buñuels filmer och biskop Thomas visa har Donald Trump allt att lära om tullar och frihet.
Toppbild: Daniel Torok / Wikimedia Commons
Biskop Thomas frihetsvisa skrevs i Strängnäs innan president Trump tog över nyhetssändningarna. Jag står nedanför domkyrkan och stirrar tveksamt ut över det Grodhav som kallas Mälaren och funderar på om det kommer att bli någon segling i år. Att fixa båten är ett tvång, att segla är en frihet.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Trump inledde sin presskonferens om tullar med att utnämna dagen till Liberation day. Frihet kan vara frihet till en möjlighet eller frihet från ett tvång. Det senare kallas en negativ frihet, ett uttryck som signalerar frihetens komplikationer.
Så när är friheten möjlig? Aristoteles framhöll - och Hobbes följde detta spår - att frihet enbart är möjlig om människan inte är utsatt för tvång. Hobbes debattmotståndare, biskopen John Bramhall, invände att det inte räcker. Frihet kräver också att viljan inte styrs av någon viss orsak. Med stöd hos Epikuros kan man fortsätta tankegången och hävda att människan bara kan vara fri om världen är oförutsägbar.
Om Epikuros har rätt ökar Trump vår frihet, låt vara ofrivilligt. Jag andas ut - men lättnaden blir kortvarig. När nyhetsmedia oförtröttligt hävdar att Trump är oförutsägbar utgår nyhetsvärderingen från medias närsynthet. I själva verket har få moderna presidenter kedjat sig så fast till det förflutna som Trump. Inredningen i Ovala rummet, påbuden om att arkitekturen ska vara klassicistisk, hans MAGA-slogan som slutar med ordet again - allt syftar bakåt i historien. Trump är bara överraskande om vårt minne sviker.
När biskopen skrev sin Frihetsvisa 1439 användes tullar som Trump vill: för att öka städers och staters kassor. Visan som också kallas Engelbrektsvisan, skrevs för att förhindra att Erik av Pommern åter blev kung och användes på samma sätt som Trump använder kända sånger som propaganda. Visan hyllar upprorsmakaren Engelbrekt som biskop Thomas några år tidigare fördömt. Ologiskt – men Engelbrekt var bekvämt nog mördad när biskopen skrev texten. Och prelaten bytte sida lika snabbt som Trumps partivänner. Den döde revoltören Engelbrekt hamnade nu på rådsaristokraternas sida mot Erik av Pommern.
Vad kan man lära av detta? Kanske bara att vi övervärderar samtidens beständighet och undervärderar historiens närvaro.
Hemkommen från Strängnäs slår jag på tv:n och hamnar i Luis Buñuels film Frihetens fantom. Det är ett av den spanske surrealistens sista mästerverk, en episodfilm där huvudpersonen i ett avsnitt lämnar handlingen och filmen följer en bifigur som plötsligt blir huvudroll i en ny tablå för att i sin tur försvinna. Det finns ingen fast handling, scenerna binds samman av associationer. Buñuel blandar drömmar, historiska scener och samtida miljöer. Inledningen är en krigsscen från Toledo 1808 där fångar som ska avrättas (en spelas av regissören själv) ropar "Leve bojorna" inför exekutionspatrullen.
För Buñuel var frihet, lika lite som förälskelse, ett permanent tillstånd. Buñuel såg frihet som en form av åtrå som likt kärlekslängtan är både fysisk och andlig. Friheten är oförutsägbar. Kanske kommer Trump en dag upptäcka att han likt den långe, rödlätte och energiske Erik av Pommern mot sin vilja stärkt drömmen om frihet hos sina medborgare. Kungen, som vann och förlorade makten i omgångar, tvingades 1449 slutligen lämna Sverige eftersom han, som NE skriver, visat "halsstarrighet och oförmåga att rätt värdera politiska risker och konjunkturer". Men hans Öresundstull blev kvar i över fyra hundra år. Det Du Trump!
Toppbild. Donald Trump och Luis Buñuel. Foto: Daniel Torok/Wikimedia Commons
***
Läs även: Måste alla vuxna vara så barnsliga?
Biskop Thomas frihetsvisa skrevs i Strängnäs innan president Trump tog över nyhetssändningarna. Jag står nedanför domkyrkan och stirrar tveksamt ut över det Grodhav som kallas Mälaren och funderar på om det kommer att bli någon segling i år. Att fixa båten är ett tvång, att segla är en frihet.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Trump inledde sin presskonferens om tullar med att utnämna dagen till Liberation day. Frihet kan vara frihet till en möjlighet eller frihet från ett tvång. Det senare kallas en negativ frihet, ett uttryck som signalerar frihetens komplikationer.
Så när är friheten möjlig? Aristoteles framhöll – och Hobbes följde detta spår – att frihet enbart är möjlig om människan inte är utsatt för tvång. Hobbes debattmotståndare, biskopen John Bramhall, invände att det inte räcker. Frihet kräver också att viljan inte styrs av någon viss orsak. Med stöd hos Epikuros kan man fortsätta tankegången och hävda att människan bara kan vara fri om världen är oförutsägbar.
Om Epikuros har rätt ökar Trump vår frihet, låt vara ofrivilligt. Jag andas ut – men lättnaden blir kortvarig. När nyhetsmedia oförtröttligt hävdar att Trump är oförutsägbar utgår nyhetsvärderingen från medias närsynthet. I själva verket har få moderna presidenter kedjat sig så fast till det förflutna som Trump. Inredningen i Ovala rummet, påbuden om att arkitekturen ska vara klassicistisk, hans MAGA-slogan som slutar med ordet again – allt syftar bakåt i historien. Trump är bara överraskande om vårt minne sviker.
När biskopen skrev sin Frihetsvisa 1439 användes tullar som Trump vill: för att öka städers och staters kassor. Visan som också kallas Engelbrektsvisan, skrevs för att förhindra att Erik av Pommern åter blev kung och användes på samma sätt som Trump använder kända sånger som propaganda. Visan hyllar upprorsmakaren Engelbrekt som biskop Thomas några år tidigare fördömt. Ologiskt – men Engelbrekt var bekvämt nog mördad när biskopen skrev texten. Och prelaten bytte sida lika snabbt som Trumps partivänner. Den döde revoltören Engelbrekt hamnade nu på rådsaristokraternas sida mot Erik av Pommern.
Vad kan man lära av detta? Kanske bara att vi övervärderar samtidens beständighet och undervärderar historiens närvaro.
Hemkommen från Strängnäs slår jag på tv:n och hamnar i Luis Buñuels film Frihetens fantom. Det är ett av den spanske surrealistens sista mästerverk, en episodfilm där huvudpersonen i ett avsnitt lämnar handlingen och filmen följer en bifigur som plötsligt blir huvudroll i en ny tablå för att i sin tur försvinna. Det finns ingen fast handling, scenerna binds samman av associationer. Buñuel blandar drömmar, historiska scener och samtida miljöer. Inledningen är en krigsscen från Toledo 1808 där fångar som ska avrättas (en spelas av regissören själv) ropar ”Leve bojorna” inför exekutionspatrullen.
För Buñuel var frihet, lika lite som förälskelse, ett permanent tillstånd. Buñuel såg frihet som en form av åtrå som likt kärlekslängtan är både fysisk och andlig. Friheten är oförutsägbar. Kanske kommer Trump en dag upptäcka att han likt den långe, rödlätte och energiske Erik av Pommern mot sin vilja stärkt drömmen om frihet hos sina medborgare. Kungen, som vann och förlorade makten i omgångar, tvingades 1449 slutligen lämna Sverige eftersom han, som NE skriver, visat ”halsstarrighet och oförmåga att rätt värdera politiska risker och konjunkturer”. Men hans Öresundstull blev kvar i över fyra hundra år. Det Du Trump!
Toppbild. Donald Trump och Luis Buñuel. Foto: Daniel Torok/Wikimedia Commons
***
Läs även: Måste alla vuxna vara så barnsliga?
