Roligt värre

Det sägs om humor och tramsande och sarkasmer att alltsammans bara är försvarsmekanismer. I så fall måste det ligga en skam i grunden. Men för vad?

I sitcom-världen dräller det av rollfigurer som hanterar omvärlden med ironin till hjälp. Chandler Bing i »Vänner« är kanske den mest klassiska typen; han kan knappt föra ett samtal utan att göra sig lustig över ämnet. Hans skam, tror jag, kretsar kring den egna omanligheten, eller kanske rättare sagt den egna obekvämligheten. Det är ingen slump att han låter sig hypnotiseras av kassettband för rökavvänjning – riktade till kvinnor. Till slut kliver han ur duschen med en handduk virad högt över bröstet och en om håret.

Jerry Seinfeld, som väl spelar sig själv, driver ömsom stilla, ömsom frenetiskt med vardagslivets prövningar. Det intressanta och avslöjande är att han samtidigt dyrkar Stålmannen, denna den mest gravallvarligt ärliga och humörlösa av alla superhjältar. Och här är vi något på spåren. Om humorn är en sköld är det som ska skyddas, eller döljas, till och med, kanske bara narcissistens grandiosa självbild.

Vem vill egentligen inte hellre vara superhjälte än klassens clown? Ta skrivandet. Mina hjältar är sådana skribenter som Håkan Lindgren, Torbjörn Elensky och min hustru. De är nyfikna – på riktigt nyfikna – och de gräver sig mödosamt fram till sanningar de inte visste fanns förrän de tagit sig minst halvvägs igenom arbetet. De sliter som djur för att hitta de oväntade ingångarna, de outforskade mellanlagren och de exakta utvägarna.

Det gör inte jag. Jag vill mest ha kul, i alla fall när jag skriver tidningstexter och får kliva upp en välsignad stund ur romanförfattandets stinkande allvarsgruvor. Är det egentligen så defensivt?

Kanske. När jag kallar folk för »Lille Skutt-liberaler« eller kort och gott »våffelätarna på DN« vet jag två saker: för det första att ingen kommer bli sårad på riktigt, vilket ju har ett visst mysvärde, och för det andra att ingen därmed heller lär bli sant förbannad och slå tillbaka. Visst. Men jag bidrar åtminstone inte till att göra debattklimatet ännu råare.

Den enkla sanningen är att jag tycker det är roligt att vara rolig. Så roligt tycker jag faktiskt att det är att jag inte kan låta bli. Det får vara min skam att bära.