Rose Boyt är inte som vilken nepobaby som helst

Vissa debatter återkommer oftare än andra. Nepo babies hette kulturbarn för några år sen och nu ska vi återigen prata om hur jobbigt det är att jobba i samma kändisbransch som sina föräldrar. Åsa Beckman, livstidsanställd på Dagens Nyheter, berättar i vad som verkar vara en essäbok, vilken oerhört jobbig uppväxt hon haft som dotter till avantgardpoeten Erik Beckman. Det jobbiga verkar ha varit att man absolut inte fick störa det skapande föräldrageniet. Det tror jag i och för sig är ganska vanligt också i direktörsfamiljer, lärarfamiljer och städerskefamiljer. Men tydligen var pappans skrifter den Beckmanska familjens livsluft och han krävde lojal dyrkan.  

Stig Claessons son Nils skrev av sig om sina trista pappaminnen i boken ”Blåbärsmaskinen” och också Stigs jämnåriga polare kan i dag minnas hur trist han kunde vara. Anna Wahlgrens dotter Felicia var inte heller så glad i sin kändisförälder, som hon skrev om i ”Felicia försvann”.  

Sen har vi nepobarnbarn som Alex Schulman. Där gäller det att snabbt hoppa över sin slitstarka mamma och landa på vilket råskinn morfar var. De långlånga skuggorna av monsterkaliber innehåller saker som att morfar Stolpe skulle ha försökt mörda, eller i alla fall köra ihjäl, sin fru. Alexander förstår att utnyttja morfar Svens litterära kapital genom att på bild posera i välfyllt bibliotek, skicklig som han är på att tricksa med hur saker ser ut, utan att bry sig om verkligheten, som ju aldrig ändå kan bli lika klickbar som hans konton i sociala medier. 

Ett annat nepobarn, David Lagercrantz, vars pappa Olof var inblandad i Schulmans morfars leverne lade sig i. Han uttalade: ”Bilolyckan är ju sann i den meningen att den är en del av hotbilden som finns. Det finns stöd för att Olof tror att Sven ska köra ihjäl Karin”. Tolka det, den som kan. I nepo babyvärlden kan man alltså tro att någon annan tror något om en tredje person, för att det ska… vara verkligt? Kännas verkligt? 

Jämfört med livet för många andra helt vanliga babies, kan ju ändå dessa förgyllda trasigheter framstå som svåruthärdliga.  

Men hur ser det ut ur en 2.0 nepo babys perspektiv? Har just avslutat ”Naked Portrait: A Memoir of Lucian Freud”, skriven av ett av hans fjorton barn, dottern Rose Boyt. Till The Guardian sade hon: ”Att vara barn till ett sorts underbart geni gör att människors förväntningar på dig är ofattbart höga”. 

Det kan ha funnits fler barn, kanske upp till trettio, men fjorton är de som Freud erkänt. Rose Boyts mamma studerade konst för Freud, medan han mer verkade studera underbrallor. Inte bara mamma Suzys, utan alla underbrallor han kom åt. Det blev ganska många, på en konstskola.  

Föräldrarna flyttade trots fyra barn aldrig ihop. Rose tog sig hemifrån som femtonåring, levde sitt liv och skrev förutom memoarerna också böckerna ”How’s Your Father”, ”ME, Him and Her”, ”Sexual Intercourse” och ”Rose”.  

En händelse står ut mer än de andra. Hennes pappa frågade om han fick måla hennes porträtt. Hon sa ja, hon var snart nitton år och det kunde bli ett tillfälle att tillbringa tid med sin flyktige far. Hon utgick från att hon skulle posera naken, det gjorde ju alla andra tjejer som hennes pappa målade. Hälften som hon säger, var dessutom hennes systrar, vilket fick henne att känna sig ”otroligt oviktig”.  

I ”Naked Portrait” har Boyt hittat sina dagböcker från tiden och hon upptäcker vad de pratade om under alla de långa dagar och timmar som porträttet tog att måla. Det visar sig att Lucian Freud pratade sex med sin dotter. Hon uppfattade det inte som att han ville ligga med henne, men han pratade sex med henne. 

Till slut var det dags att se målningen och hon blev helt chockad när hon såg vad han sett. I fokus är hennes nakna skrevande underliv, ett faktum hon inte förstått skulle materialisera sig på duken. Men det gör det. Målningen är färdig och hennes tysta fråga var; kunde han se runt hörnet? Hade han periskop? 

Han ville kalla målningen ”The Artist’s Daughter”, men Rose satte stopp. Det lät för incestuöst. Den heter i stället ”Rose”, som hon ville. 

Inte för en sekund rasar Rose mot Lucian, hon tycker inte ens synd om sig själv. Hon ser hur hennes liv blivit och återger helt enkelt hans underlivsporträtt i boken, för det var så det var.  

***

Läs även: Han blev aldrig Hollywoodadel

Läs även: Självcensur i världens modernaste land?