Rosenberg kördes över

I grunden är principfasthet något väldigt bra för ledare, i synnerhet i en kris. Utan den kan länder, även stora ekonomier, snabbt villa bort sig i stagnation och förfall.

Men då gäller det att förstå vad situationen handlar om. Det gjorde inte USA:s finansminister 1929, industrimannen Andrew Mellon, som tyckte att ekonomin behövde »renas« av ett stålbad. Eller den svenska statsledningen som försvarade den svenska kronan in absurdum 1992.

Så var det också i veckan när ett antal republikanska principryttare inte förstod hur denna kris fungerar. Självklart ska kollapsade ägare till banker inte få ett öre och vd:arna sparkas utan bonus.  Men det handlar inte om att »rädda« rikisar på Wall Street. Inte heller om att nationalisera banker. Det handlar om att rädda systemet och se till att det finns pengar i omlopp tills krisen bedarrat. Detta förstår den pragmatiske finansministern Hank Paulson. Han har valt att vädja till kongressen och gå ner på knä (bokstavligen) inför talmannen i stället för att sätta sig på sina höga hästar.

Här hemma i Sverige har vi också ett stort problem, men det ser annorlunda ut.

Sverige har de senaste åren gått fantastiskt bra. Så bra att det alltmer talats om risken för överhettning. Det globala trycket efter energi och mat har drivit upp priserna även i Sverige. Fackens lönekrav har samtidigt trissats upp sedan det blivit alltmer ont om arbetskraft. Allmänheten har, enligt mätningarna, börja räkna med högre inflation. Läge alltså för Riksbanken att höja de historiskt låga räntorna.

Men så kom finanskrisen.

Den oberoende Riksbanken har varit en av vår tids stora ekonomisk-politiska succéer. Men för att den ska fungera riktigt väl måste två personer fungera ihop; den vicechef som har högsta ansvar för prognosen och riksbankschefen. Prognosen för inflationen avgör ju räntebeslutet som riksbankchefen sedan har yttersta ansvar för. I undantagsfall kan Riksbankens nyckelspelare tycka olika, men i regel måste ledarduon vara samspelt, som var fallet med Bäckström/Heikensten och Heikensten/Rosenberg. Så, mitt under den upptrappade krisen, har den nya ledarduon Ingves/Rosenberg hamnat på kollisionskurs.

Riksbankchef Stefan Ingves är ingen mjuk ledartyp. Han har varit den stentuffa förhandlaren genom många bankkriser, i Sverige och i andra länder. Han har gjort bedömningen att det är lugnt för Sverige.

Alla som kan läsa Swedbank och andra svenska bankers balansräkningar kan se att dessa inte ens i teorin kan omvandlas till några Lehmans eller Wachovia. Om så hela deras verksamhet i Baltikum imploderar så kommer de inte gå i konkurs. De har en stabil inlåning från allmänheten. Skulle de få kortsiktigt ont om pengar är Riksbanken redo.

Ingves oroar sig i stället för stagflation, hög inflation och dålig tillväxt, som under 1970-talets oljekris.

Den 17 september lade Ingves därför sin utslagsröst efter en hård debatt i Riksbanksledningen för att höja räntan med 0,25 procent till 4,75 procent. Med sig hade han världens kanske främsta expert på centralbanker, Lars E O Svensson.

Men mot sig hade han sin viktigaste medspelare, Irma Rosenberg, praktikern och pragmatikern, den högsta ansvariga för prognosen.

Irma Rosenberg har varit Riksbankens stöttepelare. En långvägare som jobbat med prognoser redan innan några av hennes nuvarande medarbetare föddes. För henne är penningpolitik ett hantverk minst lika mycket som en vetenskap. Med amerikansk ekonomi i fritt fall kan hon inte tro på hög inflation. Erfarna prognosmakare som Irma Rosenberg har sett det förut: man underskattar nästan alltid krisens dominoeffekt på kort sikt. Först på botten av krisen kommer man sedan att underskatta återhämtningskraften.

Realiteten är den att den svenska inflationen legat under Riksbankens mål på 2 procent större delen av tiden sedan målet infördes. Att riskera att den ligger över ett litet tag är ett pris kloka pragmatiker måste betala för att undvika motsatsen – recession och mycket låg inflation.

Två veckor efter räntebeslutet har Rosenberg meddelat att hon avgår när hennes mandat löper ut vid årsskiftet.  Många hade nog trott att hon skulle vara kvar över krisen, där hennes gröna fingrar behövs minst lika mycket. Riksbanksfullmäktige tycks tagen på sängen.

Frågan är om hon innan jul kan förmå Ingves att ta ner räntebanan igen. Någon måste börja tala om det. Utan starka principer kan ingen beslutsfattare hålla kursen. Men den som inte förmår laga efter läge kommer lik förbannat gå på grund.

För övrigt har John McCains agerande under finanskrisen visat att han kanske har principer och erfarenhet, men inte har omdöme nog för jobbet. Dramatiska utspel, hoppa på och hoppa av tv-debatten, åka till Washington för att övertyga sina republikanska kollegor om … vad?