Ruben Östlunds kaskadkräkningar är en bild av vår tid
I filmen Triangle of Sadness har de rika passagerarna på en lyxkryssning all makt. Sedan kastas allt om.
Toppbild: Adam Ihse / TT
När oceanångaren RMS Titanic krockade med ett isberg den 14 april år 1912 fanns det bara livbåtar till ungefär hälften av de 2 225 passagerarna ombord. Att det förhöll sig så är på samma gång obegripligt och begripligt. Obegripligt eftersom det är helt sjukt att skicka iväg ett skepp med så många människor utan att alla har åtminstone en teoretisk chans att rädda sig om katastrofen skulle inträffa. Begripligt då Titanic hade sagts vara osänkbar. Det var ett så förträffligt fartyg att man inte behövde ta höjd för att något skulle gå fel.
Det där känns ju igen från i dag. Att det slarvas med konsekvensanalysen. När sedan något gått käpprätt åt fel håll konstaterar politiker och beslutsfattare att de varit naiva. Trots att de haft hela staber till förfogande, till exempel ett Regeringskansli med tusentals tjänstemän av bättre kvalitet, som ska hjälpa till med analyser och prognoser.
I alla fall. Med Titanic förhöll det sig så att de rika passagerarna fick företräde till att räddas. Det fattiga packet i tredje klass längst ner i fartyget hann ofta inte ens upp på däck. De få individer som ändå lyckades ta sig upp förvägrades att kliva på livbåtarna.
En frapperande sak med Titanics förlisning är att kvinnor och barn var överrepresenterade bland de överlevande. Dessa fick alltså företräde till livbåtarna, medan män – mitt under akut förlisning! – stod tillbaka. Jag tycker det är väldigt intressant. Hade detsamma hänt i dag? Trots det senaste seklets alltmer utmejslade värdegrunder känns det som osannolikt att männen skulle kliva åt sidan till förmån för kvinnorna vid en liknande katastrof i dag. Snarare skulle väl djungelns lag inträda och de starkare överleva?
Kanske är jag överdrivet cynisk. Ändå är det inget mot hur cynisk, fast på ett avslappnat och nästan charmfullt sätt om man kan säga så, regissören Ruben Östlund är. Snart (9/10) har hans omsusade film Triangle of Sadness premiär. Den handlar om ett lyxkryssningsfartyg som förliser. Det är den yttre handlingen alltså. Egentligen skildrar den, som flera av Östlunds filmer, maktförhållanden, hierarkier, mänsklig svaghet. Precis som han klädde av konstvärlden i sin film The Square (2017), så att den framstod i all sin ytlighet och djuriskhet, klär han nu av… tja, dem som befinner sig på gräddhyllan i vår samtid. De snuskigt vackra och rika: influencers, IT-miljardärer, ryska oligarker, fotomodeller.
Hade Ruben Östund haft bara lite mindre humor och distans till sitt material hade han antagligen varit svåruthärdlig. Symboliken med ett lyxfartyg som går under medan dess passagerare in i det sista slurpar i sig champagne och ostron, för att sedan kaskadkräkas och rulla runt i sina egna (och andras) spyor, är en övertydlig bild av vår proppmätta, dekadenta tid. Skeppet med sina passagerare är ett mikrokosmos av vår västliga bubbla, på väg mot – och nu låter jag som DN:s kultursida, men jag säger det ändå – en moralisk och klimatmässig kollaps.
Efter katastrofen får vi följa några överlevande som sköljts i land på en ö. Jag ska inte avslöja mer detaljer, men rangordningar kastas om och den lilla flocken gör som flockar oftast gör: de är följsamma. Ruben Östlunds bitvis groteska film blir, med sitt lättsamma handlag, mer effektiv än all världens kulturskribenters varningar för jordens undergång och fascismens återkomst.
Vissa av de riktigt förmögna passagerarna på Titanic insåg det lönlösa i att försöka rädda sig, eller ville inte skiljas från sin make. De satte sig i salongen med en grogg och en cigarr medan skeppet sjönk. Tänk att verkligheten så ofta överträffar dikten.
***
Läs mer: Ingen jävla cancerlyx
