Russell Brand, Per Gahrton och Riksrevisionen

Måndag 

Vissa par är som herrar och hundar: de blir alltmer lika när tiden går. Jan Guillou och Ann-Marie Skarp, är ett exempel. Carl och Anna Corazza Bildt ett annat. Har jag tur blir jag själv mer lik S med tiden. Har hon otur blir det tvärtom. 

Corazza Bildt har nu bytt parti till Liberalerna och kandiderar till EU-parlamentet, meddelar hon i Expressen. Politik verkar inte ha med bytet att göra. Hon väljer helt enkelt det parti som backar henne. Hennes kampanjartikel i Expressen är som en flickscouts packlista inför en efterlängtad jamboree: den är precis vad den är och inget mer. Allt väsentligt kryssas av, helt utan resonemang eller djup. 

Russell Brands stora problem som komiker var att han sällan var rolig. Hans stora problem som person är nog mer komplicerat än så. Det har aldrig krävts någon avancerad människokännedom för att se att karln dels är tokig, dels en skitstövel. Men han var radikal och ogillade kapitalismen, så på den kanten spelade man dum. Nu, när de radikala bestämt sig för att könspolitik övertrumfar den gamla vanliga revolutionen och Brand förespråkar fel sorts konspirationsteorier, våndas de i artikel efter artikel. Det är en aning tjatigt, men ganska näpet. 

Tisdag 

S är förkyld och viruset kan inte bestämma sig för om jag duger som nästa tillfälliga värd. Det vore skönt att slippa, men bryter inget ut kan man inte låta bli att undra om allt bara var inbillning. Och i så fall varför: av empati med sin partner – vilket är rätt sympatiskt – eller av en så djupgående narcissism att man inte kan låta sin partner stå ensam på sjukdomsscenen. 

Riksrevisionen konstaterar att svenska regeringar under de senaste 20 åren fattat beslut i energifrågor utan att göra konsekvensanalys, eller ”konsekvenstänk”, som TT svängigt kallar det. Det borde vara veckans mest omdebatterade nyhet, särskilt som energipolitiken inte är unik. Svensk statsförvaltning har sjangserat rejält på just det här sättet. Utredningar tillsätts för att rationalisera beslut som redan är tagna. De faktiska konsekvenserna lyfts bara fram om de är till politisk nytta. 

Att Riksrevisionen inte ser åt andra hållet är heroiskt, men jag misstänker att det inte betyder att något kommer att bli bättre. Just det att Riksrevisionen inte ger sig kommer antagligen, enligt gammal svensk modell, att ligga revisionen i fatet: den svensk som säger något besvärande en gång är jobbig, den som säger det två gånger är tjatig och den som säger det tre gånger är en rättshaverist som kan ignoreras. 

Torbjörn Nilssons text i Svenska Dagbladet om Per Gahrton som svensk populistisk pionjär, är det första intressanta jag läser eller hör om Gahrton efter hans död. Att av pietetsskäl beröva de döda deras egenheter är som att döma dem till en andra död. Det mest framträdande för oss som inte kände Gahrton var hans konstanta vresighet, bitterheten som alltid verkade ligga under ytan och drickandet, som framstod som ett slags självmedicinering. Han var en i en ganska lång rad otympliga och ofta aningen överintelligenta folkpartister – Carl Tham är en annan, Hans Bergström en tredje, Per Ahlmark en fjärde – som inte bara har svårt att finna sig till rätta i partiet där de började, utan även i världen i allmänhet. Man sympatiserar. 

Onsdag 

Vaknar, till min förvåning, i Stockholm. Häromdagen vaknade jag, lika förvånad, i Skåne. Om staten skulle höra av sig och ställa den klassiska frågan var jag tillbringar min dygnsvila, skulle jag ha svårt att veta vad jag på heder och samvete borde svara. 

Liksom vid varje flygning numera fick vi igår ta del av ingående och oavbrutna beskrivningar av kick-offer, kontorsintriger, semesterminnen och allmänna spekulationer om världsläget. I en tid när det råder delade meningar om huruvida man bör vara tyst på biografen borde det inte förvåna att konstant konversation är normen i en flygplanskabin. S och jag, som de normbrytare vi är, byter sällan ett ord under flygningar. Vi uppfattas antagligen som osympatiska, på gränsen till fientliga. 

Jag anar och uppskattar en ovanligt kampglad ton i SVT nyheters programchef Charlotta Friborgs korta, avslutande (?) inlägg i DN Kultur om dokumentären Könskriget: ”RFSL säger sig vara öppna för granskning. Men tydligen bara om premisserna för granskningen utgår från ett av RFSL acceptabelt perspektiv. Så funkar inte fria medier.”  

Riktigt vad det är som fått P3:s ”undersökande satir- och humorpodd” Fas 3 att haverera efter ett enda avsnitt, är inte alldeles lätt att få grepp om. Det antyds att det har att göra med att Sveriges Radio, eller möjligen de övriga programledarna, felaktigt trott att Olle Palmlöf benådats av den moralpolis som råder över yrkestillstånden i den anständiga offentligheten. Eller så finns någon kvar på P3 som hade hoppats på något mindre larvigt. En sak är säker: ”pausen” beror inte på att det verkade bli ytterligare ett ”humor”- och ”satir”-program, med precis den smala värderingsgemenskap som omsluter de mediefierade delarna av Södermalm. 

Torsdag 

Jag kom över en komplett uppsättning av O’Donnell och Holdaways Modesty Blaise nyligen, till förfång för Marcel Proust. Sedan ett par veckor sitter bokmärket på i stort sett samma ställe i del fem av På spaning. O’Donnells berättarteknik lever inte upp till Prousts, men Blaise är trots allt betydligt mindre gnällig än Prousts berättare, vars puerila kärleksliv till sist blir tålamodsprövande.  

En märklig radiointervju med en forskare på Forum för levande historia, som tagit fram en rapport om vad svenska folket anser att antisemitism beror på. Ett intressant ämne, men draget till sin spets slår resonemanget knut på sig självt. På den motiverade och naturliga frågan om den stora invandringen från Mellanöstern har spätt på antisemitismen, kommer ett svar som handlar om vad de som menar att det är så, är för sorts typer. I korthet: de är invandringsskeptiska och israelvänliga. När jag bläddrar i själva rapporten blir anslaget bara ännu tydligare. På så sätt gör den här rapporten ungefär detsamma som de antisemiter gör, som skyller sin antisemitism på judarna: i stället för att klart beskriva problemet, beskriver den de som pekar på problemet som själva problemet. 

Jag är inte säker på att det är avsikten, för det rapporten försöker kartlägga är intressant, men hanterat på det här sättet blir det i det närmaste desinformation. Fråga alla de judar som känt sig tvingade att lämna Malmö. 

Fredag 

Kartongen till plastfolien som jag tar fram ur kökslådan utlovar storslagna tre centimeters extra bredd. Extra i förhållande till vad? Hur det var tidigare? Konkurrenternas erbjudande? Genomsnittet? Det framgår inte, men jag antar att man bör vara tacksam för generositet, varhelst man påträffar den. 

Efter den senaste tidens fräna tonläge om sådant som transsexualitet, porr, knarklegalisering och närliggande ämnen där många ledande debattörer varit kvinnor, har jag svårt att slå ifrån mig ett intryck: är inte en anmärkningsvärt stor del av kvinnliga opinionsbildare drabbade av olika former av sjukdomar, bokstavskombinationer, syndrom, eller annat av det slaget? Den stora majoriteten av dem talar ofta och gärna om det, oavsett om det handlar om ätstörningar, neuropsykiatriska funktionshinder, Asperger eller Addisons sjukdom. För ett fåtal är diagnoserna inte uttalade, men svåra att inte ana. 

Det är väl delvis en allmän trend, som har att göra med den gränslösa intimiseringen och offerkulten, men den verkar vara mer framträdande bland kvinnor i offentligheten, än bland män. Det intressanta är egentligen inte vad det säger om de offentliga kvinnorna, utan om oss. Är det en ny form av könsstereotyp? Eller är det bara en ny generation som lever upp till samma gamla idé om hysteriska och nervklena fruntimmer? 

Middag på Gyllebo slott, en empirepärla som renoverats varsamt. Lokalt fångade kräftor och lokalt skjuten vildand på menyn. 

Lördag 

Det är – jag häpnar över att jag alltid häpnar över hur tiden går – femton år sedan Breaking Bad hade premiär. Halva lördagen ägnar vi åt att återse den första säsongen och den håller fortfarande.  

En artikel i DN i dag verkar vara en del av en läckage- och insinuationskampanj som nu är i gång mellan parterna i konflikten kring Filminstitutets sparkade VD. Det tog exakt två sekunder för den här händelsen att finna sin mediala form som en catfight mellan två ”viljestarka” kvinnor. 

Middag med Harriet och Owe på K6, vår egen pangrestaurang som aldrig fallerar. Jag lagar inte många rätter med obrutet självförtroende, men svamprisotto är en av dem. K6:s kantarellrisotto – konstaterar jag med en märklig blandning av glädje och missunnsamhet – kan väl mäta sig med min egen. 

Söndag 

Så slog förkylningen till sist till.  

Dramatens uppsättning Konstabs Ingmar Bergmans Såsom i en spegel är enligt flera trovärdiga och separata källor pretentiöst skit. Det förvånar kanske inte, eftersom många av skådespelarna på vår nationalscen numera verkar fullt upptagna med att förmedla sina angelägna politiska insikter. Men det hade varit befriande om teaterkritiker någon gång ibland kunde kalla en spade för en spade. 

I Svenskan i dag skriver Lars Ring att pjäsen saknar mening, dramaturgi och riktning, men han gör det så inlindat att han ibland får sågningen att låta som en hyllning. Vad Anna Håkansson i DN egentligen tycker är svårt att begripa, utom att hon känner sig förhindrad att skriva ned något som är ett angrepp på kommersialismen och som ger Elin Skarin en möjlighet att kissa på scenen. Cecilia Djurberg i Aftonbladet är den som kommer närmast något slags ärligt uppgiven suck: ”Inget verkar betyda något. Så efter ännu en show i samma stil från Konstab känner jag bara total tomhet.” 

Dagens höjdpunkt var att hitta några Strepsils, kvarglömda i nattduksbordet sedan förra gången. Förkylningar sänker både ambitioner och förväntningar avsevärt. 

***

Läs även: Annie Lööfs martyrskap har blivit en identitet

Läs även: Jonas gillar Ulf