Rwanda-utvisningarna var dömda att misslyckas redan från början
Det går en sjuka genom den brittiska högern, och den sjukan har ett namn: suveränitet.
Toppbild: AP
När Rwandas regering uttrycker bekymmer över hur väl man lever upp till sina folkrättsliga åtaganden, då kan det finnas anledning att dra i nödbromsen. Det gjorde också den brittiska regeringen, sent omsider, och nöjde sig med att föreslå en lag som i detta drakoniska tidevarv framstår som en kompromiss.
Förslaget vann, nätt och jämnt, en första omröstning i parlamentet häromdagen. En del konservativa ledamöter hade velat att man gått ännu längre, och helt enkelt lagstiftat att domstolar – brittiska såväl som europeiska – alls inte skulle få pröva Rwanda-utvisningarnas giltighet. Mer liberalt sinnade i samma parti tyckte tvärtom att det nu fick räcka.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vad är det som händer? Kort sagt har modellen där asylsökande i Storbritannien ska skickas till Rwanda för utredning och förvaring stött på patrull i brittiska domstolar, inklusive senast i landets högsta rättsliga instans. Motiveringen har varit att Rwanda inte kan anses tillräckligt tryggt. Det premiärminister Sunak nu försöker göra är att i allmän lag fastslå att den lilla afrikanska nationen visst är säker.
Vän av ordning, och av allmänna rättsgrundsatser som varit förhärskande i väst sedan romarriket, finner förstås denna lösning grotesk. För det första ska lagar vara allmänt formulerade med universell giltighet. Detta är själva kärnan i lagstiftarnas makt, men också dess yttre gräns. Domstolar, inte parlament, avgör i enskilda fall om lagens kriterier är uppfyllda (exempelvis om ett land är säkert för asylsökande eller inte).
För det andra kan ett nationellt parlament inte punktvis lagstifta sig undan landets internationella förpliktelser. Vill man dra sig ur ingångna avtal får man göra som Ryssland, och helt sonika tillkännage att man säger upp olika ingångna överenskommelser – med välförtjänta konsekvenser för sitt internationella anseende.
För det tredje är hela cirkusen, som det mesta under denna osedvanligt usla Tory-regering, ändå fullkomligt meningslös. Rwanda-planen omfattar ytterst få av dem som söker sig till Storbritannien. Bedömare menar dessutom att det hade varit billigare att stoppa dessa individer på lyxhotell i centrala London.
En aktör går emellertid stärkt ur denna Kigali-kalabalik: Rwanda. Landet har hittills tagit emot 240 miljoner brittiska pund för att husera ganska precis noll flyktingar. När rwandierna nu till råga på allt beskyller britterna för att överväga brott mot de internationellt överenskomna mänskliga rättigheterna, då framstår de ju därtill som både bekymrade och ansvarstagande. Vilket de också är, i alla fall jämfört med britterna.
Det går en sjuka genom den brittiska högern, och den sjukan har ett namn: suveränitet. Samma aktörer som drev igenom Brexit har fått dille på att landet ska skaka av sig varje internationell boja, inklusive Europadomstolen för mänskliga rättigheter (som inte har med EU att göra, vilket är oklart om samtliga Tory-företrädare riktigt har begripit).
På ett knappt årtionde har Tories förvandlats: från en glasklar röst för en liberal världsordning, till brölet av en gaggig Trump-i-tweed-pöbel. Alla är de inte fullblodsrasister och invandrarhatare; åtminstone var de inte det till en början. Men suveränitetstanken har slagit klorna i dem så till den milda grad att de inte längre går att resonera med, särskilt om en stackars utlänning skulle drista sig till att försöka. Toryhögerns längtan tillbaka till en elvaårings idé om medeltiden är så stark att förnuftsargument inte biter.
Tories är dock snart borta från makten, och med dem förhoppningsvis denna ömsom infantila, ömsom dementa, självständighetsiver. Kvarstår då ett problem. Det bor väldigt många människor här på de brittiska öarna, ännu fler vill komma hit, och det byggs inte ett förbannat dugg.
Kalla mig glädjedödare, men ett regeringsskifte i sig gör ingenting för att lösa den ekvationen.
***
