Rysardagar och nätter förr och nu

En söndag när tidningarna och radion bågnar av analyser av opinionsläget i USA hostar jag i en säng i sällskap med Christopher Clarks The Sleepwalkers How Europe went to war in 1914 och The Kaiser. När ögonen blöder knäpper jag på en podd och förflyttas till en lördag, den 1 augusti 1914, klockan sju på kvällen, i Sankt Petersburg.  

Greve Johan Ludwig Friedrich Wilhelm Joachim von Pourtales, tysk ambassadör säger, på franska: ”Kommer ni att avbryta era militära förberedelser?” Sazonov, rysk utrikesminister, svarar, på franska: ”Non!” Pourtales, rörd, andas tungt, skakar: ”I så fall, herr minister, är jag här för att lämna denna not. En krigsförklaring!”  

Pourtales börjar i detta läge gråta, lägger händerna mot sitt huvud och säger: ”Jag trodde aldrig att jag skulle behöva lämna Sankt Peterburg under såna här omständigheter, jag kan inte tro det.” 

Också Sazonov faller i gråt och säger:  ”Tro mig, monsieur, en dag kommer vi ses igen” och de kramar om varandra innan Pourtales går ut ur rummet. 

Podd-Dominique och podd-Tom säger att det var så här det var på många i ställen i Europa mellan de inblandade, man tillhörde ett slags internationell kast, aristokratiska diplomater som ofta rasslade med sina sablar, men aldrig riktigt kunde tro att de skulle komma till den här punkten. 

I Berlin körs Wilhelm, som av regeringen hållits borta från huvudstaden, in från slottet i Potsdam. Uppklädd passerar han Unter den Linden där en enorm folksamling vinkar och viftar med flaggor. Wilhelm vill egentligen inte ha krig, och har in i det sista gjort vad han kunnat för att undvika det, men inom honom bubblar en längtan efter att få påminna om att det är såna här ögonblick han är gjord för. Krigsministern Erich von Falkenhayn möter honom i palatset, lägger fram mobiliseringsordern, Wilhelm skriver under krigsförklaringen, på ett dokument på ett bord snidat av trä från HMS Victory, Nelsons flaggskepp, en gåva från Wilhelms släkting i Storbritannien.  

Kejsaren går ut på balkongen och säger: ”Jag ser inte längre politiska partier, jag ser bara tyskar. Allt som nu betyder nåt är att vi står enade som bröder. Må Gud hjälpa det tyska svärdet.”  

När kejsaren kommer in igen säger utrikesministern: ”Telegram från London”. Det är ett bombnedslag. Den tyske ambassadören i London, greve Karl Max von Lichnowsky har på ett möte på det brittiska utrikesdepartementet fått veta att Edward Gray, brittisk utrikesminister, har bestämt att Storbritannien ska förbli neutralt. Britterna kommer att inte bara hålla sig utanför, de garanterar att även Frankrike håller sig utanför.  

I detta läge är det bara Tyskland och Österrike-Ungern mot Ryssland. Tyskarnas vildaste förhoppningar besannas. Kejsaren jublar, och säger till generalöversten Helmuth von Moltke: Avbryt mobiliseringen i väster, skicka alla österut. Men Moltke darrar och svarar: ”Jag kan inte, om vi avbryter nu kommer hela operationen att falla ihop, tågen måste vända. Män på stationerna utan mat… som på en brittisk helgdag, men värre, det är inte möjligt!” 

Kejsaren tror inte sina öron: ”Din illustre farbror skulle ha gett mig ett annat svar.” 

Moltkes farbror hade lett preussarna till stora segrar i mitten av 1800-talet. Unge Moltke har alltid fått höra att han inte är av samma kaliber, och bryter ihop på väg hem, enligt hans hustru får han en också en stroke. ”Fransmän, britter och ryssar kan han klara av”, hulkar han, ”men inte kejsaren.” 

Diplomaterna beställer in champagne. Korkarna i luften, kejsaren telegraferar ”Fantastiskt” till Kung George. 

Som svarar: ”allt måste vara ett missförstånd. Vad vi sa var…” 

Just då ringer min mor och säger: ”Är du frisk? På radio säger Ginna Lindberg att det är helt jämnt i Pennsylvania, det blir väl en sån där rysarnatt igen...” 

”… det verkar så”, säger jag. 

***

Läs även: Författare mot hemlösa. Det lät hårt.

Läs även: Må alla skolbarn få lärare som Hjördis