Ryssland in i EU

Tjugo år och tre krig efter murens fall måste man fråga sig: Vad har vi lärt oss om Ryssland under dessa år? En hel del och ingenting. »Det euroasiatiska svarta hålet«, som Jimmy Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski kallade landet, är fortfarande okänt för oss, möjligt att beskriva endast genom det område hålet tangerar. Vi vet att någonting finns där, vi vet det genom att se effekterna på omgivningen. Men vi bara gissar hur det ser ut inuti, i hålets innersta kärna. I Kreml.

Inifrån det svarta hålet ser världen annorlunda ut. »Du frågar mig vad Ryssland är i dag? Ryssland är Gazprom«, sade min väninna som är chef för det konstnärligt mest intressanta stället i dagens St Petersburg. »När Sovjetunionen föll sönder kostade ett fat olja i Ryssland cirka två dollar. Idag kostar det 120 dollar. Allt välstånd, all stolthet som vi ryssar fick tillbaka efter många år av förnedring, beror på gasen och oljan. Därför är det inte så konstigt at vi vill monopolisera leveranser av energi. Det är allt vi har, det är vi gjorda av. Vi är Gazprom.«

Efter en stunds tystnad fortsatte hon: »Ni i EU vill ha egen pipeline från Azerbajdzjan – då bygger vi South Stream. Ni vill inte vara totalt beroende av oss – då går vi in i Georgien och säkrar monopol på energileveranser. Och bara så ni vet, ni kommer att behöva oss – för lång tid framöver.«

Trots brutaliteten förstod jag henne. I olje- och gasexporterande länder brukar intresset för demokratin sjunka i takt med att oljepriset stiger. Men, sa jag till henne, jag ser också ett annat Kreml, än det du beskriver. Det obegripliga, oberäkneliga, det som skräms bara för att »det är bättre att dina grannar fruktar än älskar dig«.

Det Kreml som låter nationalism och xenofobi växa så mycket att det skrämmer många, inklusive utländska investerare, vilka ni är i desperat behov av. Det Kreml som har kastat åtskilliga miljoner dollar i pr för att övertyga oss om att »EU inget har att frukta från Gazprom« samtidigt som man brutalt exploaterar energipolitiken i utrikespolitiska syften. Ett Kreml som provocerar sina västliga grannar genom att regelbundet kränka deras luftrum och som ägnar sig åt destabiliseringslekar med Transdniestrien och Moldavien, Ukraina och Kazakstan. Det premoderna, korrumperade Kreml, förklarar jag.

»Ni ser det för att ni vill se det«, svarade hon. »Men faktum är att ryssarna inte har bestämt sig vilken väg vi ska gå. Vi vet inte om vi vill vara del av det väst som vi beundrar så eller om vi ska bygga ett nytt ryskt imperium med Ukraina och Vitryssland. Det kommer att bli underlägset ert men det kommer i alla fall vara vårt.«

För en stund var vi överens: Ukraina kommer bli det stora testet på vilken väg Ryssland väljer. Om Kreml vill skapa ett nytt imperium måste Ukraina vara med. Och med tanke på att det finns starka känslomässiga band (Ukraina är för ryssar det som Kosovo är för serber: landets heliga vagga) och att Ukraina är ett delat land, så kan man ana framtiden.

Sedan fortsatte hon lugnt: »Du vet, det finns ett sätt att öppna upp det ni kallar svarta hålet … genom att utvidga EU till att omfatta även Ryssland. Det är den enda möjlighet som både maximerar Rysslands makt och ger landet en varaktig roll i världen, samtidigt som det lugnar dess grannar inklusive er i EU... Till och med Nato skulle vi kunna köpa då. Jag vet, det låter utopiskt dessa dagar. Ingen kan tänka sig det, vare sig ni eller vi. En idé som blev förkastad innan vi ens har hunnit tänka den. Men det är en bra utopi.« Vi satt där tysta en stund. Det kändes som om vi var två konstnärer utan beröring med verkligheten. Och vi var ledsna för det.