S och drömmen om den starka staten

Det är slående hur mycket Socialdemokraterna verkar längta tillbaka till den tid då den starka staten löste alla samhällsproblem.

Text:

Toppbild: Jezzica Sunmo

Toppbild: Jezzica Sunmo

För tio, femton år sen hade jag en kollega som bodde med familjen i en villaförort söder om Stockholm. Ett typiskt medel-medelklassområde; lärare, programmerare, byråkrater, hantverkare med egen firma och en och annan polis. Och så min vän journalisten då. Grannarna var mestadels inrikes födda och området hade knappast fått högt betyg av en mångfaldskonsult. Men alldeles intill låg ett invandrartätt område som i dag klassas som utsatt.  

När familjens barn hamnade i samma skola som de från miljonprogrammet drog föräldrarna snabbt slutsatsen att den inte var bra. Där var stökigt, många nyanlända som pratade ingen eller dålig svenska. Lärarstödet för de svenskspråkiga blev därefter, liksom studietakten. Så barnen flyttades prompt till en känd friskola som profilerade sig just med ordning och studiero. Samma sak gjorde många andra familjer i villaområdet, men följden att den lokala skolan tömdes på barn som pratade svenska hemma medan de som blev kvar hamnade ännu längre efter. 

Segregation av den typen är numera så vitt spridd att Socialdemokraterna har tillsatt en arbetsgrupp som i dagarna lägger fram förslag på hur den ska kunna brytas. Lawen Redar, som är ordförande, berättar i en intervju i Fokus om några av idéerna; obligatorisk förskola för barn från tre år, inkomstkrav på de som flyttar till utsatta områden samt statligt subventionerade hyresrätter i ”bättre” områden för mindre bemedlade. Och så avskaffad EBO-lag. 

Redar pratar nostalgiskt om den sociala ingenjörskonsten på Alva Myrdals trettiotal och om miljonprogrammet på sextiotalet. Det är slående hur mycket Socialdemokraterna verkar längta tillbaka till den tid då den starka staten löste alla samhällsproblem. Även om de ogärna tar ordet tvång i sin mun och hellre talar om ”incitament”, så anar man stålnäven i silkesvanten.  

Men det gamla Sverige var också en intellektuell planekonomi med närmast obefintligt utrymme för individuella önskemål eller lösningar. Och vad ska hända till exempel med de tusentals barn som går i friskolor med låga mångfaldspoäng om S får som de vill? Jag har svårt att tro att de eller deras föräldrar stillatigande accepterar en statligt orkestrerad tvångsintegration. 

***

Text:

Toppbild: Jezzica Sunmo