S retirerar in i vänsterdimman – M rider tigern

Den som ger sig i kast med att analysera Almedalstal kan alltid hitta tillräckligt för att såga talet, eller för att höja dem till skyarna. Det gäller också årets upplaga. I synnerhet socialdemokraternas Lena Rådström Baastad och moderaternas Ulf Kristersson.

Således. Rådström Baastad lyckas verkligen skapa en bra och verklighetsnära kontrast när hon i sitt tal inledde med att skildra vardagslivet för vanligt folk. De sköter sina plikter. Tar blodtryck och kör buss. De ser till att folkhemsbygget fungerar. Medan riksdagspolitikerna helt i onödan ställt till med kris:

”Jag förstår att många i vårt land tänker att det är konstigt att våra politiker, som är satta att ta det yttersta ansvaret för vårt land, inte kan hålla sams och göra vad de ska göra. Utan väljer att kasta ut landet i politisk oreda och stök.”

Vad hon ger uttryck för är en rar insikt om att folk i allmänhet inte gör så stor skillnad mellan partierna. Utan uppfattar det som att de får pröjs för att sköta sin verksamhet. Inte för att tjafsa, dessutom mitt i en pandemi … och under fotbolls-EM.

På samma sätt lyckades Moderaternas Ulf Kristersson rätt bra med att använda dödsskjutningarna och de kriminella gängen som utgångspunkt för att raljera med en regering, som ställer till med presskonferenser om att de ska ge miljarder till ”familjevecka”, samtidigt som poliser skjuts till döds.

Politik handlar om att skapa kontraster som hjälper människor att se sin verklighet tydligare. Både socialdemokrater och moderater lyckades väl med detta i sina tal.

Men så har vi problemen.

Lena Rådström Baastad sade i sitt tal att samhället under decennier präglats av mantrat ”satsa på dig själv” och att offentlig sektor nästan blev ett skällsord:

”Och när vi stod och talade om solidaritet och jämlikhet uppfattades vi ibland som lika moderna som en tjock-TV utan fjärrkontroll.”

Men nu förstår vi bättre, hävdar hon. Med ”satsa på dig själv” flyttade sakta ansvaret bort från det gemensamma till individen själv. Och, sade hon:

”Vi vill att alla människor ska vara fria att forma sina liv utifrån jämlika förutsättningar”.

Tanken kokar ner till att vi förvisso ska vara fria, men det kan ske först när alla har samma förutsättningar. Därför står friheten på vänt, till dess allt det där andra rett ut sig. Vi ska krama staten tills den befriar oss.
Således. Vad socialdemokraterna, enligt partisekreteraren, säger är att det inte är något fel med att vara en tjock-TV utan fjärrkontroll. Varför ska några få byta kanaler när inte alla kan det?

Denna reträtt in i vänsterdimman gör det föga uppmuntrande att samtidigt också notera hur Moderaternas Ulf Kristersson undviker att tala om den icke-liberala strömning som Sverigedemokraterna står för.

Vi vet alla var Ulf Kristersson hör hemma politiskt – han är genuin liberal och därmed demokrat och försvarare av det öppna samhället – men han tvingas spela ett maktspel där uppdraget just nu är att försöka väva in en illiberal politisk rörelse i det egna regeringsunderlaget.

Moderaterna låtsas inte ha några problem med detta. De biter huvudet av skam, och sätter sig att rida tigern i förhoppning om att bli av med sossarna.

Kombinationen av dessa två vägval ger upphov till dystra tankar.