Så används flyktingflickor och barnfruar som ett socialt experiment

Berättelserna om ensamkommande flyktingbarn har inte bara varit ensidiga, utan under en längre tid också rent osakliga. I huvudsak har rapporteringen fokuserat på pojkar och män som kommit från Iran och Afghanistan, deras kamp för att få stanna i Sverige och om åldersuppskrivningar. 

Men när det gäller ensamkommande flickor har berättelserna varit få och deras historier har handlat om andra saker. Ett skäl till det har sannolikt varit att de som kom var betydligt färre till antalet. Den rapportering som ändå finns om dem, till exempel studien av Kunskapscentrum för ensamkommande barn vid Socialstyrelsen, lär oss flera saker om deras liv och vad som hände dem i Sverige.

Socialstyrelsens studie innehåller inga detaljer om flickornas livsöden. De får man söka efter i domstolsarkiv och på annat håll. Och det som beskrivs där är en helt annan utsatthet än den som media främst fokuserat på för pojkarna och männen. 

En flicka kommer från Syrien med en äldre släkting. Hon är 12 år. Familjen skickade hit henne med avsikten att ansöka om familjeåterförening så att hela familjen skulle kunna bo här. Hon placeras i flera olika familjehem och upplevs i samtliga som ständigt nervös och stressad. Särskilt efter de frekventa telefonsamtalen med släkten i Syrien. Inför att familjen ska ansluta knappt två år senare gör hon klart för socialtjänsten att hon inte vill ha någon kontakt med sin familj och att hon är livrädd för att tvingas bo med dem igen. Hemmavid utsatte dem henne dagligen för våld och kontroll och under telefonsamtalen från Sverige förmanas hon att alltid bära slöja och heltäckande kläder.

Till socialtjänsten säger hennes farbror att "hon är min familj, det är min heder, det är så vi betraktar våra flickor" och att "familjen måste beslöja henne". Trots att hon bor kvar i familjehemmet söker familjen upp henne där och meddelar att hon ska giftas bort med en kusin. Hon flyttas men är ständigt på sin vakt. Hon vågar knappt röra sig utomhus av rädsla för att någon i släkten ska hitta henne. Någon familjeåterförening blir det därför aldrig. I stället blir det skyddat boende, skyddade personuppgifter och ett nytt namn. 

En annan ung flicka från Afghanistan tvingades att spela vuxen. Till Sverige kom hon med sin man och deras son. Inför asylprocessen hade mannen noga instruerat flickan att uppge en högre ålder och säga att hon gift sig frivilligt med honom. Men hon tog mod till sig och började berätta om sin egen sanning för Migrationsverket. Det är då sensommar 2015 och hon är 15 år gammal. Maken är 31 år, sonen 3 år.

Hon berättar om att hon fördes bort och tvingades gifta sig när hon var 11 år. Sonen födde hon som 12-åring. Mannen utsatt henne för systematiskt våld och sexuella övergrepp. 

Migrationsverket bedömde både hennes ålder och berättelse som trovärdiga och hon placerades med sin son på skyddat boende.

Ytterligare ett fall avslöjade företeelsen barnäktenskap, men där togs den emot på ett betydligt mer naivt sätt. Myndigheterna registrerade flickan och mannen som lika gamla i folkbokföringen, trots att ingenting talar för att det stämmer. Mannen kom hit först och registrerades då som ett 16-årigt ensamkommande flyktingbarn. Strax därefter kom flickan. Hon hade med sig deras 2-åriga gemensamma dotter. De placerades alla i ett familjehem.

Efter en tid blev situationen ohållbar för flickan. Hon berättar för socialtjänsten om hur hon giftes bort till mannen i Afghanistan när hon var 13 år. Livet präglades därefter av våld och sexuella övergrepp. Snart blev hon gravid och när mannen fick veta att barnet i magen var en flicka reagerade han våldsamt. I Sverige förvärrades han beteende. Han kunde inte acceptera att hon tog av sig slöjan och började i skolan. När hon ville separera hotade han henne med att se till att hon skulle få sitt uppehållstillstånd återkallat och att han skulle föra dottern till Afghanistan. Hon förflyttades därefter med dottern till ett skyddat boende efter knivhot och våld mot dottern. 

Barnäktenskapet erkändes aldrig i Sverige, men trots det tilläts övergreppen fortgå eftersom flickan och mannen inledningsvis placerades tillsammans för att ändå leva ihop som en familj. 

Flickornas öden har gett oss kunskap om att religiöst och kulturellt grundade mönster och hotbilder från hemländerna också följer med till Sverige. Det har också gett avtryck i lagstiftningen. Som en följd av de senaste årens ökning av antalet gifta minderåriga som kommit hit, stramades lagstiftningen om förbud mot barnäktenskap åt 2019.

Socialstyrelsens studie lär oss emellertid mer om de religiösa och kulturella förhållandena. Studien tvingas nämligen att konstatera att den tidigare forskningen om att det finns en stark evidens för att placera barn i nätverkshem, eftersom det ansågs bra för barnets hälsa och utveckling, måste tillämpas med försiktighet. När just ensamkommande flickor placeras i nätverkshem, alltså hem där barnet känner familjeföräldrarna sedan tidigare, visar sig risker för hedersrelaterat våld och förtryck, sämre förutsättningar för etablering i samhället och sämre skolresultat.

Det är lätt att få känslan att barnfruarna och flyktingflickorna kom att användas som ett socialt experiment, för att lära oss saker som vi skrämdes av men inte visste mycket om.

Läs även: Så hjärntvättade Skolverkets läxhjälp barn

Läs även: Konsten att tona ner ett hedersmord