Så är författarnas dunderdieter

Jag är vegan. Och feminist. Och hade egentligen planerat in en liten klimatstrejk framåt jul- och nyårshelgerna. Men när jag läser om den undergörande köttdieten – en ny, uppmärksammad hälsokur som förespråkas av den kontroversiella mansgurun Jordan B Peterson – övermannas jag av längtan efter blodiga entrecoter och hårdstekta ryggbiffar.

Äntligen en författare som intresserar sig för min kropp, jublar jag och letar intervjuer och googlar »plankstek + restaurang« medan min biodynamiska bönpytt kallnar i grytan. Likt mig har Jordan B Peterson länge plågats av eksem, gasbildning och blödande tandkött. Men alla åkommor försvann som i ett trollslag när professorn började mumsa oxfilé till frukost. Nu mår han finfint. Ledvärken är borta. Han har aldrig varit så klar i huvudet. Han arbetar som en skållad iller. Och han kan äntligen sova om nätterna.

Framför allt har Jordan B Peterson aldrig varit så snygg, konstaterar jag – åtminstone om man får tro tidningsbilderna i DN, där den bifftuggande pojkidolen poserar med håglös, bister min, iförd tovigt skägg och en urmodig kostym vars skräddarsydda snitt hänger löst kring de utmärglade lemmarna. Hans vitaminbefriade nuna för tanken till en tragisk karaktär ur en gotisk 1800-talsroman – eller en mjältsjuk författare från samma era. Looken lär tyvärr avskräcka  Livsmedelsverket från att rekommendera den nya köttkuren. Själv blir jag ännu mer sugen på att testa.

Att Jordan B Peterson liknar en svältande 1800-talspoet är dessutom extremt passande, med tanke på att det århundradet var en underbar period såväl litterärt som kostmässigt och en tid då författare ägnade lika mycket tid åt udda dieter som att skriva. Romantikern Percy Byshe Shelley var exempelvis vegetarian men undvek grönsaker (hans romantiska föda verkar ha bestått av enbart bröd) och diktarbrodern John Keats – som var svårt tuberkulossjuk – behandlade sina hostattacker med ansjovis. Honoré de Balzac föredrog fasta och öste i sig uppåt femtio koppar kaffe om dagen, när han inte fuskade – och åt kaffebönorna hela. Och Tolstoj hade oräkneliga kroniska krämpor (av vilka han ansåg att hustrun Sofia var den värsta) som han självmedicinerade med ljummen, jäst stomjölk. Produkten lär ha haft positiva effekter på potensen. Dessvärre blev äktenskapet inte bättre.

 Henry James gillade också mjölk. Men framför allt anammade James, liksom senare Franz Kafka, tidens stora modediet: en amerikansk dunderkur för magkatarrer som beordrade patienten att tugga varje matbit hundra gånger. James fick kramp i käkarna. Kafka framhärdade, idisslade och konstaterade sorgset: »Jag är nog den smalaste person jag vet.«   

Lord Byron var å andra sidan rultig – till en början. När poeten insåg att kalaskulan rimmade illa med en dekadent image övergick han till en kalorisnål meny bestående av kex, vinäger och cigarrer, som han sjöblöt av svett förtärde iförd lager på lager av yllekläder. Kilona försvann, liksom hälsan, men poesiälskarna imponerades och Byron har kallats »världens första kändisbantare«.

Märkligt nog tycks ingen av dessa kostintresserade genier ha upptäckt de undergörande effekterna av oxfilé. Det kan förstås bero på att nötkött förr i tiden var en lyxvara – och på att ingen av dem såg sig som förgrundsgestalt i en euforisk mansrörelse. Hur skulle Jordan B Petersons testosteronstinna fans reagera om den store ledaren talade sig varm för stomjölk och morötter?

Men stilig är han. Och framgångsrik. Och det är väldigt irriterande att ha eksem. Jag borde verkligen inte hoppa på den här köttsoppan, men å andra sidan kan det knappast gå sämre än den där veckan när jag bara åt kex och vinäger.