Så blev havregrynsgröt sexigare än kulturkriget
Först kommer gröten sedan allt kulturellt lull-lull att bråka om.
Toppbild: TT
Ibland tänker jag att mänskligheten kan delas in i två grupper – de som tycker att det finns en svensk kultur och de som inte tycker det.
I maj för ett år sedan hade jag planer på att initiera en artikelserie på temat. Vad är ”svensk kultur”? Finns den överhuvudtaget? Den förnekades ju emellanåt av framträdande personer under 2000-talet. Om man går med på att den finns så har den väl förändrats, i så fall hur? Så gick mina tankegångar.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Som det kan bli ibland, också med mer briljanta idéer än den, så gick artikelserien i stå. Jag sonderade terrängen med några skribenter, men fick svala reaktioner. Syrenen hade redan blommat ut och snart var det skolavslutning, alla var upptagna med att jobba undan annat inför semestern. Men det var också uppenbart att frågan ”Vad är svensk kultur?” inte fick inspirationen att rinna till, snarare var det som att lägga en stor blöt filt över skribenternas produktivitet. Det var ett evigt njaaääääeee:ande och ett ähhhh:ande hos dem jag ringt upp. Stånk och stön. Stundtals ren motvilja.
Jag messade Mona Sahlin på Facebook, hon som hade fällt de där famösa orden i början av 2000-talet, om att svensk kultur bara var ”midsommarafton och sådana töntiga saker”. Det där har stackars Sahlin fått äta upp genom åren. Jag ville veta mer om hennes syn på svensk kultur i dag. Det var tänkt som en frimodig intervju, inte en av det förföljande slaget. Jag såg att hon hade läst meddelandet, men något svar kom aldrig. Mona Sahlin ghostade mig.
Vi ska minnas att detta var på tröskeln till förra sommarens valspurt, politiken dallrade i luften och även om det är svårt att minnas såhär ett år senare, var kulturkriget i svensk debatt mer akut än det är i dag. Frågan om vad svensk kultur var uppfattades nog av flera skribenter som ett besvärande Rorschachtest: ser du knätofsar och nyckelharpor eller ser du svensk gangsterrap – och vad säger det om vilken ideologisk skyttegrav du grävt ner dig i? Vad man stämplas som kan ju få både rutiga och randiga konsekvenser för en kulturskribent.
Möjligen var många av dem jag pratade med också hjärtinnerligt trötta på det där, rent ut sagt, k*kiga kulturkriget. Det är kanske ingen slump att vi i dag debatterar havregrynsgröt: en klassisk höger-vänster-fråga med bäring på ekonomisk jämlikhet och individens ansvar i stället för identitet, kön och hudfärg. Havregrynsgröt och hunger är materiellt. Det handlar om mer basala behov än vilket pronomen man väljer för dagen eller huruvida drag queens med skabrösa namn ska få läsa sagor för barn.
Innan artikelserien ”Vad är svensk kultur?” föll in i sin törnrosasömn hann ändå undertecknad inleda jakten på svensk kultur. Eftersom jag är första generationen född i Sverige i min familj har jag ett oneurotiskt förhållande till de pinsamma standardklichéer som finns om svensk kultur. Jag är oreserverat förtjust i Skansen och det ikoniska Dalarna, lika förtjust som en bortkollrad tysk turist, och saknar minsta behov av att behöva ta avstånd ifrån nationalromantiska uttryck eftersom… jag menar, TITTA på mig.
Ser jag ut som en nazist?
Nåväl, jag reste till en nyckelplats i Dalarna, låt oss kalla den de svenska souvenirernas epicentrum. Den resan är en annan historia, som ni kommer att få läsa i Fokus. Om nu någon ens är intresserad, nu när det är havregrynsgröt som gäller. Kanske tar faktiskt den ekonomiska krisen långsamt kål på kulturkriget. Det är i så fall en bra sak med allt elände. Först kommer trots allt gröten, sedan galenskaperna.
***
