Så blir HR-folkets floskler stor teaterkonst

Hamlet vrålar. Allt vad han orkar.

Och parollen "Heja Frölunda" får premiärpubliken att explodera av skratt. Stora scenen på Göteborgs stadsteater är knökfull.  

På biljetterna står det Processen av Frans Kafka. Öppningsscenerna kastar oss in i "The Shakespeare Universe", en påhittad show i föreställningen, vars repetitioner vi följer i ett hejdlöst commedia dell'arte-parti med munhuggning med publiken. Hamlet och Ofelia i Albert och Herbert-tappning. Skådespelarna Lasse Beischer och Bortas Josefine Andersson registrerar seismografiskt publikhavets nyanser. Inpass regnar in över scenen. Salongen smäller av ännu ett gapflabb. Ingen skymt av någon banktjänsteman vid namn Josef K. En kvart har gått. "The Shakespeare Universe" tröttnar på att repetera Hamlet, och övergår till Romeo och Julia, MacBeth och Othello. Rastlös är jakten på en vits, ett skratt, en rolig historia. Skamlöst är publikfrieriet. "Balkongscenen är ändå en jävla skitscen", säger Beischer när han snubblar på sin kärleksförklaring till Julia. Aldrig jublas det högre i teatersalongen än åt de kulturföraktande replikerna. Vi tänker: det är här teatern står i dag. Man måste hysta in stålarna. Ge folk vad de vill ha.    

Därför blir det intressant när Beischer visar sig vara Josef K, en regissör som spelar Shakespeare. In på scenen kommer en kostymklädd varelse och meddelar att Josef K är häktad. Kafkas psykologiska universum intar salongen. Och teaterchefen Pontus Stenshälls regi förvandlar buskisen till scenpoesi. 

Stenshäll har gjort sig känd för att använda klassikerna utan pardon. Alla som såg minns när han regisserade och kramade sitt ego ur 1400-talskungen Richard III. Det var Pontus med elgitarr, som föresatt sig att bli en skurk, en sorgsen gammal rockmusiker som såg så bladig ut att man förstod att han måste ha identifierat sig med kung Rickard, med lusten till makt, med sorgen över maktens ensamhet, den forne mobbaren, herren på täppan, som ingen ville umgås med längre. Det var bra. Stenshäll blev ett namn i det som kom att kallas moment-teater. Och skrev ett manifest som utgår från en rad punkter som att framhålla allt bisarrt, instabilt, fult och oväntat för att inte falla tillbaka i de vanor som den långa traditionen gjort naturlig; som en tro på respektlöshet inför klassikernas konventionella värde, och en tro på att om teatern är rationell utesluter den andra mänskliga dimensioner. 

Stenshäll dekonstruerade klassiker. Att ta dem in i tiden är bra, men kunde i mindre skickliga händer också bli en kliché. Man kunde ibland tycka att punkare som osaligt strök över scenen och pratade i mobiltelefon mest skymde sikten. Jag minns hur uppfriskande det var att strax före pandemin se Häxjakten på Elverket, som bara skippade sådant och lät dramat tala i egen dräkt.  

Mänskliga dilemman är desamma, oavsett tid, vi tilläts att tänka själva. Häxjakten skildrade 1600-talets Salem och anpasslighetens mentalitet mitt i cancelkulturens högkonjunktur.   

Stenshäll är trogen sin filosofi i Processen. Och skapar teatermagi. För att han vet vad han med klassikerns som ram vill fästa vår blick på: HR-folkets, New Public Managementkulturens, mellanchefernas amöbaliknande utbredning. Föreställningen använder teaterns hela artilleri. Det blir ren poesi till slut. Vi sugs in i en drömspelsliknande magisk realism som blir svår att glömma. Teater kan fortfarande vara oslagbart. 

***
Läs även: Fullt av narcissism på Göteborgsoperan

Läs även: Tyck som vi – så får du kanske Nobelpris