Så funkar konstlivet

När jag 2013 tackade ja till tre år som chef för konst- och designavdelningen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, hade jag fler skäl till det. Som konstnär är man i händerna på tyckare. När jag debuterade som konstnär, på det legendariska galleriet Händer på Hornsgatspuckeln i Stockholm, berodde det inte på att jag var en geniförklarad elev från en av landets elitskolor. Orsaken till min debut var så simpel att jag aldrig hade kunnat räkna ut den.

Galleri Händer var under 70- och 80-talen en samlingsplats för konstnärer som Lars Hillerberg, Peter Dahl, Kristina Elander, Gittan Jönsson, Eva Zettervall med flera. Galleristen hette Hans Stenkil Leijonhufvud, känd för sitt egensinne och för sitt originella val av artister.

Galleriet hade ingång från gatan och var i två etage, sammankopplade med en spiraltrappa. Leijonhufvud hade för det mesta ordnat det så att utställningarna presenterades i de två nedre rummen. Den andra våningen var oftast reserverad för galleristen själv. Där stod två nedsuttna bruna skinnfåtöljer med ett litet sidebord emellan. Det var här Leijonhuvud förde sina engagerade samtal om konstens tillstånd, de senaste recensionerna och debatterna med konstnärer, museichefer, kritikervänner och ovänner. Herrar för det mesta. Och ofta Peter Dahl. Samtalen pågick i timmar och det tillsammans med den bästa whiskyn och en god cigarr. Galleristen hade från sitt överbelastade skrivbord full uppsyn över spiraltrappan och över det som pågick i utställningslokalen nedanför.

Besökare gick ofta upp för den trånga och branta spiraltrappan. Detta utan att lägga märke till den prydligt handskrivna post-it-lappen som meddelade att utställningen ej fortsatte på övre våningen. Och så fort den konstintresserade stack upp huvudet från nedre våningen avbröts den gemytliga stämningen däruppe. Besökaren överöstes med sarkasmer om analfabetism och försvann fortare än kvickt. Men stämningen var bruten och det är här som jag kommer in. Rent bokstavligt.

En dag brast det nämligen för galleristen. Han beklagade sig upprört inför den utställande konstnären över dessa ständiga intrång i det som han uppfattade som sitt privatliv.

– Jag skulle behöva några riktigt hemska saker att ställa ut där uppe, så att folk vänder i trappen.

– De Geer, svarade konstnären, han som bor här runt hörnet, är nygift, det är väl den fjärde frun som vill måla. Hon gör visst riktigt hiskeliga grejor, du kan ju fråga henne.

Vid den här tiden hade jag nyligen flyttat till Stockholm, gift in mig i konstaristokratin och väntade mitt tredje barn. Jag bar på vaga fantasier om att någon gång få tid och råd att pröva mig själv som målare. Genom det nya äktenskapet uppstod den möjligheten. Maken fick uppdrag som scenograf och upplät generöst sin ateljé, sina dukar och färger till mig.

Jag tror förstås att jag drömmer när jag helt överraskande får påhälsning av en tvättäkta stockholmsgallerist. Som efter att ha sett fyra målningar på stående fot erbjuder mig en mindre, men dock utställning på andra våningen i hans galleri. Den verkliga orsaken till att han valde mig fick jag veta många år senare.

Konstlivet är uppbyggt av tyckare. Men inte vilka tyckare som helst. Den teori som bäst beskriver samtidskonstens mekanismer är den institutionella konstteorin av George Dickie. Den lyder ungefär så här: Konst kallas det först när fem kategorier är överens om det:

1. Konstnären som skapar verken.

2. Galleristen som väljer att ställa ut verken.

3. Kritikern som bedömer verken.

4. Intendenten (curatorn) som tar verken till institutionerna.

5. Samlaren som ger verken ett värde genom att köpa dem.

Det här är ingen teori att tycka till om. Det är så här samtidskonstens hierarki fungerar. På Kulturhuset Stadsteatern 2013 hade verkställande direktören fått idén att, i stället för teoretiker, låta utövande konstnärer basa över de konstnärliga genrerna. Smickrad av erbjudandet tackade jag ja. Nu kunde jag som konstnär visa vilka konstnärskap jag tyckte förtjänade uppmärksamhet. Och det på en av Stockholms största scener.

Men inte bara det. I den nya rollen tvingades jag också förhålla mig till rätt så prosaiska perspektiv. Och uppleva inifrån hur institutionen såg på sitt uppdrag och på mitt: konstnärens.

Det tänker jag återkomma till.

För övrigt skrämmer det mig att vi snart övergår till ett kontantfritt samhälle, i vilket vi aldrig mer kan spara själva, i madrassen eller i bankfacket, utan blir hänvisade till bankerna, där vi får köpa våra egna pengar och det i form av  ettor och nollor.