Så går det när man ägnar sig åt lågaffektivt bemötande
Den svenska skolan måste börja sätta gränser, annars cementeras segregationen.
Toppbild: Volante förlag
”Din fakking mammaknullare, jag ska knulla sönder dig om du ringer hem.”
Så kan en elev tilltala sin rektor på vissa skolor, med en typisk formulering. Det handlar inte om enstaka incidenter utan är tillräckligt vanligt förekommande för att vara ett arbetsmiljöproblem, främst i skolor i utsatta områden. Att få höra svordomar eller nedsättande uttryck är inte heller det värsta exemplet på vad vuxna i skolan utsätts för.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vesna Prekopic, skribent och opinionsbildare, har en bakgrund som lärare. När hon fick möjligheten att starta en skola i Järva i norra Stockholm och bli rektor kunde hon inte tacka nej. Här fanns chansen att göra skillnad, tänkte hon, inte bara ha åsikter om vad som borde göras.
Nu kommer hennes rapport om vad som skulle visa sig vara ett kamikazeuppdrag. Brottsplats: skolan är en till omfånget diskret bok. Sett till innehållet är den däremot effektiv och mycket upplysande. Den handlar om situationen i skolan, men också om en mental resa. Vesna Prekopic är tvärsäker när hon anträder den. Innan hon kliver på rektorstjänsten skriver hon kaxigt i DN: ”Skolans oförmåga att sköta sitt uppdrag är inte elevens eller förälderns att lösa.” Ett år senare avslutar hon sitt uppdrag med nya erfarenheter och har snurrat 180 grader i sitt synsätt: ”Skolans förmåga att sköta sitt uppdrag är beroende av elevens och förälderns insats.”
Så kan det vara ibland. Att en stark övertygelse revideras kraftigt när man kommer i kontakt med den så kallade verkligheten. Jag gjorde en liknande resa gällande en annan samhällsfråga som låg högt på agendan för några år sedan, nämligen tiggeriet. Från att dagligen och stundligen ha delat ut rätt stora belopp till de arma romerna som stod på knäna i snön den där smällkalla vintern då de dök upp i Stockholm – kom jag till en insikt om hur ohållbart, för att inte säga skadligt, det kan vara att skänka pengar till en verksamhet som ofta var kopplad till trafficking eller utnyttjande. Mellan dessa mina två synsätt låg en statlig utredning som jag arbetade i. Under det år den pågick reste vi land och rike kring till små och stora kommuner, vi besökte Bulgarien och Rumänien och talade med aktivister och myndigheter… Jag fick helt enkelt djupare kunskap i frågan.
Vesna Prekopic tycks alltså ha gått igenom en liknande läroprocess. I sin bok skildrar hon problemen med att driva skola i ett utsatt område; därtill intervjuar hon aktörer inom skolvärlden och går igenom 858 anmälningar om hot och våld mot anställda i skolan. Dessa är bitvis hårresande läsning. Hugg och slag, strypgrepp, spottloskor… hot och allmän otrygghet av ett slag som bara är möjligt i en miljö där hierarkier och auktoriteter har underminerats och där rättigheter trumfar skyldigheter.
Som en röd tråd genom Brottsplats: skolan går Prekopics betonande av att det personliga ansvaret – och föräldraansvaret. Jo, det finns alltså föräldrar som försvarar även lymlar till barn, oavsett hur svinigt avkomman beter sig. Detta i kombination med en räddhågsen skolledning, ända upp på myndighetsnivå, som kräver lågaffektivt bemötande, gör att situationen kunnat spåra ur. I dag tillåts en minoritet av värstingar terrorisera hela skolor, medan lärare och annan personal gett upp, de gömmer sig i lärarrummet och håller låg profil.
En rejäl förändring av den mentaliteten behövs, visar Prekopic. Det kommer att bli jobbigt. Lite som att vända en Atlantångare – men görs det inte kommer segregationen i Sverige att cementeras.
***
Läs även: Vi måste börja om på nytt
