Så går det när man byter väljarbas
Trenden med partier som byter ut sina väljarbaser är svårhanterlig för partiernas vägval. I längden kan det ge upphov till regeringsalternativ som tidigare framstått som otänkbara.
Toppbild: TT / Fredrik Persson
Moderaterna tappade väljarstöd i 91 procent av landets 479 rikaste valdistrikt (det finns knappt 6 000) i höstens val. Medianinkomsten i dessa distrikt är över 400 000 kronor om året. En stor andel av distrikten ligger i Stockholmsområdet, däribland Danderyd och på Östermalm i Stockholm. Samtidigt gick S framåt i samtliga av de rikaste valdistrikten, utom i ett.
Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, har sammanfattat trenden så här: ”ju fler med chefsyrken inom ett område desto mer hade Moderaterna tappat och Socialdemokraterna vunnit”. Han menade också att tappet, eller vinsten beroende på hur man ser på saken, eventuellt kunde hänföras till att många högutbildade och välbärgade grupper i storstäderna, inte minst kvinnor, ansåg att Moderaterna hade gått för långt åt höger och att det därtill fanns ett högt förtroende för Magdalena Andersson specifikt.
Socialdemokraterna växer således i traditionella högerfästen, samtidigt som partiet fortsätter att blöda arbetarklassväljare till Sverigedemokraterna, som i sin tur utöver arbetarklassväljare, också attraherar många moderata väljare, inte minst bland egenföretagare. Därtill har Sverigedemokraterna lyckats växa kraftigt i alla renodlade landsbygdskommuner, det vill säga på platser där Centerpartiet historiskt har dominerat. Centerpartiet, som också tappat till S och M, har numera ingen definierad väljarbas, med en allt mer motsägelsefull politik men också med en allt tydligare samhörighet med Socialdemokraterna. Det är således ingen slump att en majoritet av C-väljarna numera anser att det egna partiet borde samarbeta med Socialdemokraterna.
Detta förlopp är i skrivande stund mest problematiskt för just Centerpartiet vars partiledare, vem det nu blir efter extrakongressen på torsdag i denna vecka, ska försöka locka tillbaka samma borgerliga landsbygdsväljare som har lämnat partiet till förmån för Sverigedemokraterna eller de övriga borgerliga partierna genom att fortsatt profilera sig som det enda ”borgerliga” partiet som vägrar samarbeta med nämnda sverigedemokrater. I praktiken en lika svår uppgift som att samla ”den breda” – men i realiteten smala – mitten som den avgående partiledaren Annie Lööf såg som sitt kall.
Men trenden med partier som byter ut sina väljarbaser är egentligen svårhanterlig för samtliga partiers vägval och politikutveckling. Vilken skatte- och fördelningspolitik ska Socialdemokraterna driva som går hem bland såväl undersköterskor i hyresrätt i Åmål, hållbarhetsdirektörer vid Karlaplan, långtidsarbetslösa som trångbodda andragenerationens invandrare i Rinkeby? Åt vilket håll ska Sverigedemokraterna luta i alla de frågor, inte minst synen på statens storlek och dess välfärdsåtagande, där de egna väljarna, med rötter i såväl vänstern som högern, har ideologiskt diametralt skilda utgångspunkter i en tid när migrationsfrågan alltmer förlorat sin laddning och så sakteliga återerövras av den ursprungliga järnaxeln i form av S och M?
Och hur påverkas den moderata identiteten av att inte bara förlora rollen som största parti på högerkanten, utan också av att tappa en betydande andel väljare till ärkefienden Socialdemokraterna med hänvisning till att partiet gått för långt högerut? Samtidigt som delar av den kvarvarande högern anser att skillnaderna mellan vänsterns och högerns politik är för små?
Spelar de gamla etiketterna ens någon roll om man inte längre är vad man har varit och de väljare som röstar på ett parti idag inte identifierar sig med de väljare som brukade rösta på partiet? Är man borgerlig bara för att man brukade vara det? Även om man driver en politik som inte är borgerlig och man därtill allierar sig med borgerlighetens arvfiende? Är man fortfarande arbetarnas röst även om allt fler arbetare röstar på något annat?
På ytan befinner sig svensk politik för närvarande i en mer stabil position än på länge; regeringen har majoritet för sin budget och tycks med Tidöavtalet ha identifierat en modell som fungerar mellan de ingående parterna.
Men under ytan – som en följd av en allt mer lättrörlig väljarkår, med tydligare skiljelinjer mellan stad och land, kvinnor och män, gamla och unga, folkhemsnostalgiker och (social)liberala anhängare av den humanitära stormakten – pågår ett skifte med potential att förändra såväl partierna som det politiska landskapet som helhet. Något som i sin tur kan ge upphov till regeringsalternativ som hittills framstått som otänkbara.
Alice Teodorescu Måwe är borgerlig skribent och opinionsbildare.
