Svenska staten har inte längre råd med sitt kulturarv
Högern har blivit visionslösa, politiska cyniker som vet alltings marknadspris.
Naturhistoriska riksmuseets tak håller på att ramla in, rapporterades i veckan. Dessutom klarar inte det statliga Nationalmuseet hyran, för sina miljarddyrt nyrenoverade lokaler. Kanske måste det flytta. En annan konsekvens är den världsberömda Rembrant-tavlan ”Batavernas trohetsed” som är värderad till en miljard och som Nationalmuseum hyrlånar av Kungliga konstakademin, troligtvis måste lämnas tillbaka.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Svenska staten har inte längre råd med sitt kulturarv. Särskilt pikant när det är en national-konservativt dominerad regering. Som någon uttryckte det: Vad är det för ena djävla nationalister?
I våras rapporterades att Blåsarsymfonikerna inte längre klarar hyran i det specialdesignerade musikhuset på Nybrokajen i Stockholm, som man hyr av Statens fastighetsverk. I ett deppigt inslag i SVT visades de nya lokalerna i Dieselverkstaden i Nacka upp. Det var oklart om lokalen var särskilt bra, eller hur mycket den behövde byggas om. En sak stod klart: Blåsarsymfonikernas nya lokaler var mindre centralt belägna, fulare och tristare än Musikaliska kvarteret i Stockholm. Fantastiskt trista.
Värdet av att ha ett musikaliskt kulturkvarter mitt i Stockholms city hade därmed gått förlorat. Var vinsten uppstod genom denna flytt är högst oklar. Statens fastighetsverk lät statens behov av intäkter övertrumfa Blåsarsymfonikernas behov av sin spellokal. Ifjol gick staten med 164 miljarder i överskott. Bara i juli månad i år gick staten med 6,5 miljarder i överskott – 6,4 miljarder över prognosen. Pengar finns. Det är viljan som saknas.
Länge har striden pågått om en renovering av Operan. Någon ny har vi inte råd med, till skillnad från Oslo och Köpenhamn. Nu verkar det klart att gamla Operan ska renoveras. Hur den nya hyran blir och hur mycket som blir kvar till verksamheten när inflyttning sker många år i framtiden är oklart. Risken är att det blir vad som närmast liknar samma typ av reno-vräkning med armbågen som när Kulturhuset-Stadsteatern flyttade tillbaka till Peter Celsings fantastiska glashus vid Sergels torg. Allt större del av Kulturhuset-Stadsteaterns driftsbudget äts nu upp av hyra för de nya lokalerna. Lägg på inflation och löneökningar och du har en kris. Kulturhuset ägs av Stockholm stad med syftet att ge kultur åt alla stockholmare. Nyligen höjdes biljettpriserna för ungdomar.
Statens fastighetsverk, liksom Stockholms fastighetskontor och de där ovan styrande politikerna, tycker sedan ett par decennier att det är klokt att pressa ut enorma hyror för kulturlokaler. Ibland kallas det marknadshyra, ibland kostnadshyra. Framgissade marknadshyror för kulturlokaler utgår från att dessa lokaler är som vilka kontorslokaler som helst. Vilka alternativa verksamheter som ”marknaden” vill ha i Dramaten, Kungliga Operan, Moderna museet eller Södra teatern är oklart.
Kulturhuset-Stadsteatern skulle kunna bli ett oerhört centralt beläget IKEA-varuhus eller Shurgard-förvaring. Ekonomiskt skulle det bli lönsamt. Bättre avans än nu. Kostnadshyror är inte mycket bättre, eftersom de helt enkelt är ett sätt för staten att ge anslag med ena handen och ta tillbaka dem med den andra. Kulturinstitutioner förvandlas till fastighetsskötare. Klarar de inte av att betala lokalerna, är det deras problem. Eller för att citera andemeningen i moderata kommunalrådet i Norrköping, Sophia Jarls problem med kulturlivet: Det bär sig inte.
Ungefär som att ett kommunalråd i Norrköping inte bär sig, utan är en tyngande utgift för det allmänna. Om man tycker det är värt det, är en fråga om värderingar, ideologi.
Eller så har man en annan idé om vad samhället skall vara. Där just kultur är något som ger mening, livskvalitet, förströelse av stort värde för människor och människornas samhälle.
Winston Churchill sa att ”Konsten är avgörande för varje fullständigt nationellt liv. … Det är genom konsten människan kommer närmast änglarna och längst bort från djuren.”
I tider med skjutningar, krig i Europa, ett nytt kallt krig där trollarméer styr tankarna, i tider när vi ser tydliga negativa verkningar av kommersialism, då borde någon kraft i samhället stå upp för något annat.
Skolan. En gemensam kulturpolitik.
Det skulle till och med kunna vara en ganska god konservativ idé.
Ett samhällsekonomiskt billigt sätt att upprätthålla en sådan konservativ vision som ett nationellt kulturarv och rika kulturinstitutioner vore att avveckla avkastningskravet på de kulturfastigheter som ägs av samhället. Det skulle ge mer valuta för skattepengarna.
Tyvärr verkar kulturens värde för Sd vara att tillåta skäggiga män att elda koraner eller förbjuda icke skäggiga män i klänning att läsa sagor för barn på bibliotek. För Moderaterna är kulturen mest något att slakta för att finansiera ett nuttifjortonde jobbskatteavdrag.
Högern har blivit politiska cyniker som vet alltings pris – eller möjligtvis splittrande kraft i kulturkriget – men intets värde i egen rätt. Några visioner synes ej.
Det är värdelöst.
***
