Så går det till när det går åt helvete
Västvärldens framgång föder undergångskänslor. Kanske har de grund.
Toppbild: Unsplash
Mitt emot oss vid långbordet sitter två killar och käkar en gemensam lyxvåffla. Den ene ser ut som en ung Peter Tosh, den andre som Notorious B.I.G. De talar om att flyga privatjet. Vi är på bondmarknad i Kapstaden och ingenting är ett dugg bonnigt.
Marknaden ligger under tälttak som skydd mot den afrikanska solen (känner ni kontrasten till växlingen mellan modd och köldrekord?) och marken täcks av väldoftande träspån. Spånen är antagligen handtäljda av en ekologisk transperson. Här kan man köpa gammalt porslin till priser som nästan är svenska, eller T-shirts i hampa, eller närodlad honung, eller prisbelönt vinäger i flaskor som ser ut att ha stulits från en italiensk speceriaffär 1923.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Man kan äta nybakad croissant med äggröra, bacon och färsk tomat och till det välja från en kaffemeny som är längre än köerna på E22:an en vinterdag. Det är fullt av folk, men allt går snabbt och smidigt. Personalen ler och det ser inte ens falskt ut.
Det här är, med andra ord, allt en dysterkvist behöver för att övertygas om att slutet är nära. Après nous le déluge.
Vi kan tala klarspråk i den här kolumnen: ett nytt år har just börjat och det försöker inte ens dölja att det tänker vara ännu jävligare än det som just gick. Och eftersom vi inte är mer än människor börjar vi ana ett mönster. Vi kan kalla det Peter Turchin-mönstret.
Turchin dyker upp både här och där: i Guardian, New York Times, Atlantic, New Scientist. Han gör det av ungefär samma skäl som Nostradamus, för Turchins specialitet är inte bara att tala om att allt går åt helvete, utan hur det går till. Kanske också när.
Till och med Aftonbladet gjorde en grej på Turchin i somras. Den dök upp på startsidan igen häromdagen, strax under videon på Victoria som nästan somnade på Folk och försvar i Sälen. Det kan vara min personliga algoritm som återuppväckte Turchins domedagsprognos på en så framträdande plats, men jag misstänker att han dök upp igen därför att fler än jag anar vad som väntar.
Turchin påstår att historien visat att två saker föregår en samhällelig kollaps: den ena är att stora samhällsgrupper får det ekonomiskt sämre. Den andra är att det produceras för många eliter. En allt större grupp tycker sig ha – genom utbildning, rikedom eller annat – rätt att styra och ställa i världen. Det blir trängre i toppen, samtidigt som det blir tråkigare i botten. En del av eliten stöts ut och profilerar sig som antielit. De mobiliserar dem som fått det sämre som en ny, egen maktbas. Det blir stökigt.
Beskrivningen låter 2024 som en enkel sammanfattning av läget, men Turchin förutspådde att det skulle bli så här redan för 15 år sedan. Då satt Donald Trump fortfarande i tv och sparkade folk.
Jag är, förstås, skeptisk. Han är ekolog, Turchin. Och ryss. Båda delarna talar till hans nackdel. Ekologer är alltid ivriga att likställa skalbaggar, fladdermöss och människor. Ryssar är melodramatiska. Och dessutom är människor, antagligen till skillnad från skalbaggar och fladdermöss, ständigt plågade av individuellt och kollektivt dåligt samvete. Så fort något fungerar – civilisation, till exempel – är lockelsen övermäktig att inte peka på varför framgången är en illusion. Den måste spricka.
Västvärlden är historiens mest framgångsrika civilisation. Det är klart att den just därför också måste vara den med sämst självförtroende.
Å andra sidan: här sitter jag i Kapstaden och hör hur Peter Tosh och Notorious B.I.G. diskuterar privata jetplan över en lyxvåffla. Och nu kommer Notorious flickvän. Hon är klädd i något så ledigt att det måste ha kostat lika mycket som en tvåa med utsikt över Taffelberget. Något mullrar.
***
