Så gick det till när metoo spårade ur
Johan Hiltons biografi om Benny Fredriksson borde bli obligatorisk läsning vid landets journalistutbildningar.
Toppbild: TT
Journalisten Åsa Linderborg avböjde medverkan i Johan Hiltons nya bok Den siste teaterdirektören. Berättelsen om Benny Fredriksson. Hon var en av de drivande bakom att Aftonbladet publicerade en slarvig "granskning" av Benny Fredriksson med insinuationer och löst underbyggda anklagelser. Detta satte i gång drevet som ledde till att han först sa upp sig från posten som chef för Kulturhuset Stadsteatern – och några månader senare tog livet av sig. I sitt mejl till Hilton skrev Linderborg att hon måste leva med det som skett varje dag.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Fler än Åsa Linderborg torde ha svårt att se sig själva i spegeln efter Fredrikssons död. Nämligen alla dem som under den urspårade metoo-hösten vädrade ett tillfälle att hämnas eller bara utöva makt och därför eldade på drevet. Johan Hiltons bok är en biografi, men jag skulle önska att den blev obligatorisk läsning vid landets alla journalistutbildningar. För Hilton fångar i vissa partier dynamiken som uppstår när hjorden springer åt ett håll – och trampar ner allt i sin väg.
Erinnyer, hämndgudinnor, kallar Johan Hilton dem som ser sin chans då vittnesmålen om övergrepp och trakasserier i teaterbranschen börjar publiceras. Kultursidor och tidningar i allmänhet publicerar materialet, trots att det är anonymt och svårt att kontrollera. Jag minns att metoo i mina sociala medier snart fick något obehagligt över sig. På Facebook kunde helt vanliga medelålders kulturkvinnor förvandlas till blodtörstiga revolutionärer. En skrev att hon vaknade varje dag med förhöjd livskänsla och att hon gjorde allt för att hålla kvar ilskan och raseriet så länge som möjligt. Det var som om hon fått en ny mening med livet.
I Hiltons bok beskrivs hur två individer, kallade "Linda" och "Susanna", som har personliga skäl att gadda ihop sig mot Fredriksson, började samla ihop skvaller och anklagelser om hur illa han betett sig. Det var inte helt lätt att få ihop vittnesmål om sexuella trakasserier, det egentliga fokuset för metoo, av den enkla anledningen att Benny Fredriksson aldrig sextrakasserat någon. Tvärtom gillade han att lyfta fram kvinnor, särskilt äldre damer som Meta Velander som fick en guldålder i karriären efter sjuttio, tack vare Fredriksson.
Hilton beskriver hur skådespelaren Steve Kratz kontaktades av "Linda", som ville ha vittnesmål. Men Kratz hade inget konkret att berätta. Han kände trycket på att skaka fram något, vad som helst nedgörande. Det handlade om att "stå på rätt sida om historien". Efter några dagars vånda väcker hustrun honom ur mardrömmen genom att påpeka det självklara: han har inget otalt med Fredriksson. I dag reflekterar Kratz över suget i rörelsen, hur lätt det var att dras med.
Medierna har all anledning att analysera och lära av vad som hände under metoo. Det var alldeles för lätt att suggereras och släppa på den sedvanliga kontrollen av att vad man publicerar är sant och relevant. Nu är det i stället Israel-Hamaskriget som riskerar att rapporteras med samma typ av svartvita, affekterade sensationalism – och på lika vaga grunder. Just i Aftonbladet publicerades en krönika nyligen som framförde ren Hamaspropaganda om vad som hände då människor dog i Gaza i samband med en matleverans. Bland annat påstods osant att Israel lockat till sig civila med mat för att sedan utstuderat kunna meja ner dem.
När narrativet om en ond och en god sätts i gång måste medierna kunna hålla huvudet kallt och inte åka med. Annars gör man sig till nyttiga idioter för allsköns små och stora ohederliga aktörer.
***
