Så här kan Tidöpartierna pynta sin julgran

Det viktigaste julpynt regeringen Kristersson kan hänga i granen är en komprimerad kopia av Tidöavtalet. 

Det är på grundval av detta avtal som en minoritetsregering av tre partier med färre än en tredjedel av platserna i riksdagen, 29,5 procent, kan regera med en riksdagsmajoritet i ryggen. Det är likaså på grundval av den som Ulf Kristersson, ordförande för riksdagens tredje största parti, samtidigt kan vara regeringschef. 

Hur har Tidöavtalet åstadkommit detta? Svaret ligger i dess koherenta struktur på två hierarkiska plan: det strategiska respektive det operativa. 

Det strategiska greppet är att minoritetskoalitionen tagit med Sverigedemokraterna, SD, i de sex samarbetsprojekt inom de politikområden som Tidöavtalet reglerar, och därtill ytterligare enskilda samarbetsfrågor. SD blir därmed det fjärde underlagspartiet för regeringen, vilket säkrar en parlamentarisk majoritet inom de politikområden som avtalet berör. 

Det operativa greppet är att varje samarbetsprojekt inleds med ett likalydande direktivkapitel, som beskriver och bestämmer hur samarbetet ska gå till, med syfte, mål, metod och modell. Att direktiven återkommer på detta sätt inskärper avtalets karaktär av handbok och just som i en handbok ges de politiker och politiska tjänstemän som ägnar sig åt ett visst projekt, den metodik som de ska använda sig av, i det kapitel som redogör för deras reformarbete. 

En ledande arkitekt bakom att Tidöavtalet har denna operativa metodik är, som jag kommit att förstå det, Gunnar Strömmer; då i sin roll som Moderaternas partisekreterare. Som regeringens justitieminister har han ett direkt ansvar för ett av samarbetsprojekten i avtalet, det om kriminalitet, och indirekt för alla andra projekt och reformområden där ny eller ändrad lagstiftning ska till. 

Ytterligare ett julpynt på regeringens gran vore därför en figur av Gunnar Strömmer. För egen del skulle jag också se figurer av ministrar som Maria Malmer Stenergard, Tobias Billström, Mats Persson samt Pål Johnsson pryda regeringsgranen, i beaktande av den överlägsenhet inom sina respektive områden som de uppvisar i jämförelse med sina omedelbara företrädare på posten; Morgan Johansson och Anders Ygeman, Margot Wallström och Ann Linde, Gustav Fridolin och Anna Ekström samt Peter Hultqvist. 

Vad ska då oppositionen hänga i sin gran? Här ska jag ta till ett annat grepp — ett mindre generöst än det ovan, ska erkännas. 

Regeringarna Löfven-Andersson har genomgående skyllt sina tillkortakommanden på andra. Frågan om varför till exempel löftet från 2014 års regeringsförklaring om EU:s lägsta arbetslöshet 2020, aldrig uppnåddes, har Socialdemokraterna sökt besvara med att de, som det heter, tvingades att styra med borgerliga budgetar under sitt maktinnehav. 

Nyligen skyllde en socialdemokratisk intern rapport partiets och S-regeringarnas misslyckanden i migrationspolitiken på Sverigedemokraternas existens. ”När SD klev in i den nationella politiken 2010 behövde alla partier markera mot dem. Det har omöjliggjort en seriös integrationspolitik och debatt”, sa Lewan Redar, kulturpolitisk talesperson. 

Kort därefter kom en S-rapport om klimatpolitiken. Den hade inte varit rättvis mot hushållen, något som S menade var Miljöpartiets fel, eftersom det hade haft den ministerposten under regeringarna Löfven. 

På den socialdemokratiska oppositionsjulgranen får därför hänga miniversioner av de borgerliga budgetarna, samt en julkula med SD:s partiblomma blåsippan och en annan kula med MP:s partiblomma maskrosen.

Thomas Gür är ekonom, kommunikatör, företagare och borgerlig debattör.

Här kan du läsa Markus Kallifatides svar på samma frågeställning.