Så in i norden ensam

Vad gör en man när frun har lämnat honom, dottern blivit för främmande och den åldrande mamman är på väg bort i demensdimmorna?

Börjar läsa dagböckerna man skrev för 30 år sedan? För menlöst.

Lånar ett gevär av grannen? Blåser skallen av sig? För blodigt. Dottern skulle inte gilla det heller. Och grannen skulle antagligen börja muttra om att man inte bara kan komma och låna ett gevär sådär, som om det rörde sig om en förlängningssladd eller buljongtärning. Nä, fy fan. 

Man reser alltså iväg. Tar sig utomlands. Inte bara vart som helst. Men till en krigszon. Där kan man se till att bli kvitt livet på ett anständigt sätt. Sju dagar ger man sig för att gå i land med projektet.

När isländske Jonas, fiktiv huvudperson i Auður Ava Ólafsdóttirs roman »Ärr« (som i tisdagskväll fick Nordiska rådets litteraturpris) möter krigszonen har han i hela sitt liv försörjt sig som hantverkare, på att laga saker. Desto sämre har han lyckats reparera sina egna skador. Jonas granskar sin kropp. Sju ärr har han.  Det första är naveln. Kroppen berättar en människas historia. Inte dagboken.

Udden i Ólafsdóttirs roman pekar alltså på att det snarare än orden och tankarna är gärningarna som räknas och betyder något i ett människoliv. Med andra ord står ingen självhjälp för en krisande människa att finna för den som följer coachernas och vulgärpsykologernas bästa tips och råd. I synnerhet inte uppmaningar som »tänk på dig själv, du är värd det« och »hitta sig själv«. Ólafsdóttir har aldrig förstått sådant, har hon berättat i en intervju. Vad skulle vi i så fall göra med detta fixerade och eviga jag när vi hittat det? Göra en gipsformgjutning av det? Får de mindre smickrande egenskaperna plats? Hela tankefiguren bakom att hitta sig själv tycks henne lika klaustrofobisk som att kedjas fast i samtiden.

I den krigszon som Jonas hoppas ska ända hans liv checkar han in på Hotel Tystnaden. Där får han mäta sitt eget och hela västvärldens navelskådande mot något annat. Han börjar hjälpa kvinnor som vill bygga om samhället efter kriget. Boken är fylld av ärr, det nyaste är oftast ett resultat av ett försök att dölja ett tidigare. Mötena mellan Jonas och kvinnorna i krigszonen är i huvudsak ordlösa. Tystnad lindrar smärta och ärr. Språket i sig är otillräckligt för att skapa mening i tillvaron.

– Det här intresset för ordens ineffektivitet kanske kan kopplas till det faktum att jag skriver på ett minoritetsspråk som få människor begriper, sa Ólafsdóttir häromåret.

Nu har hon fått det finaste litterära pris en nordisk författare kan få ett år som detta när inget Nobelpris delas ut.

Man kan med visst fog tycka att många litterära priser hör till kulturlivets återkommande pseudohändelser, och att dess effekter på det litterära klimatet är svåra att upptäcka. Men Nordiska rådets litterära pris, som delats ut sedan 1962, har genom åren ofta och tidigt lyckats hitta pärlorna. Tomas Tranströmer och Eyvind Johnson belönades långt innan de fick Nobelpris. Och författare som Tua Forsström, Sara Stridsberg, Katarina Frostenson, Kerstin Ekman, Kjell Westö och Sofi Oksanen har sannolikt fått en större läsekrets tack vare priset.

I Norden pratar och skriver vi alla på minoritetsspråk som ingen annan begriper. I år kan vi med Auður Ava Ólafsdóttir känna samhörigheten, och trösta oss med att ensamheten och tystnaden häruppe är särdraget vi delar. <