Så kan Damberg bli en stor finansminister
Mikael Damberg kan bli finansministern som höjer kapitalskatterna och befriar oss från sparpolitiken – om han bara får chansen efter valet.
Toppbild: TT
Tanken slår mig som en klubba. Mikael Damberg skulle fanimig kunna bli en stor finansminister. Jag måste erkänna – och citerar en av partiets ideologer – jag såg det inte komma.
Mikael Damberg, högersosse per excellence. SSU-ordförande efter en intern valkampanj som mer luktar amerikanska maffian och grym Netflix-serie än ett politiskt ungdomsförbund med barn inblandade. Damberg avgick med segern efter stenhårda kampmetoder mot vänsterkandidaten Luciano Astudillo. Det var 1999 då, ett annat millennium.
Redan då, med sin hårdsprayade sidbena, andades Damberg blivande statsminister. Det var något han ville bli. Det syntes. Han gjorde den klassiska karriären. Sakkunnig och talskrivare åt statsministern. Senare statsråd i flera omgångar. Men det ville aldrig riktigt lossna.
2019 blev Mikael Damberg inrikesminister. Då var det något som hände. Den grånade skäggstubben gav en mindre pojkvaskig aura. I ett annars allt hårdare debattklimat om invandring, skjutningar och där hårdare, ja rent av skoningslösa förslag på hur människor i förorter med annan hudfärg skulle behandlas, stod Mikael Damberg delvis för något annat.
Självklart jobbade han för fler poliser och tuffare metoder, att inte göra det är som att stiga fram för ett malmtåg i full fart. Men Damberg komplicerade bilden. Han talade också om de sociala insatser som behövs. Om mammorna och papporna och om det samhälle som i sin fulla prakt behöver finnas där för att, när blåljusen gjort sitt, lösa de samhällsproblem som skapat infernot av döda unga män.
När alla andra bara var hårda fanns det hos inrikesminister Damberg möjlighet till nyanser, gråskala, ungefär som skägget på hakan.
Det säger rätt mycket när vanlig hederlig gråsossighet och sunt förnuft känns radikalt. Men sådan är nu vår tid. Mikael Damberg, som jag själv som ung SSU:are fick stånga min panna blodig mot för att få ungdomsförbundet att inte helt stryka den demokratiska socialismen ur principprogrammet, hade plötsligt blivit en märkligt timid och sansad uttolkare av en humanistisk ådra i politiken. En ådra som jag tror att många kan vilja ta del av, inte minst sedan Liberalerna lämnat socialliberalismen bakom sig.
Det är inte en eller två gånger, utan många fler, som jag slagits av en varm och human ton efter att ha hört den dåvarande inrikesministern tala om brottslighet exempelvis i radio. En ton som jag saknat oerhört mycket. Den där sociologiska blicken på samhället som var helt normal tills för några år sedan. Tanken att människor formas av hur samhället är runt dem. Hårda brutala klassamhällen utan framtidsförutsättningar skapar kriminalitet och misär. Det vet forskarna. Det fattar alla. Men det får man inte säga längre i det här landet. Fast Damberg gjorde det och gjorde det bra.
När Magdalena Andersson valts till partiledare och sedan med visst besvär också statsminister och till sist bildat sin första regering, var Mikael Damberg där igen som finansminister. För oss som länge krävt en annan inriktning på den ekonomiska politiken var det inte klang och jubel. Hur skulle det gå?
Faktum är att det jag hört hittills gjort mig mer glad än bekymrad. Ramverket har han inte vågat ge sig på, det kommer efter valet. Där finns chansen att lägga 25 års sparpolitik bakom oss. Nödvändigt om vi ska klara klimatet, välfärden och sysselsättningen. Damberg har hanterat uppkomna kriser. Han har också försiktigt meddelat att Rysslands anfallskrig mot Ukraina gör att utgiftstaken måste sprängas. Tillfälligt. Men det gjordes av nöd även under pandemin och under flyktingkrisen innan dess. Ett nytt mer investeringsinriktat ramverk är på sin plats.
Damberg talar också om behovet av en beredskapsskatt där de mest välbeställda betalar lite mer så inte upprustningen ställer sig i vägen för välfärden. Helt rimligt och det skulle förvåna om inte denna beredskapsskatt letar sig in i valmanifestet. Det finns opinionsstöd för höjda kapitalskatter, om de utformas rätt.
Min lite förvånade spaning är att Mikael Damberg, om han fortsätter i den här andan, kan ställa sig i raden av stora socialdemokratiska finansministrar. Det hänger på om S får bilda regering efter valet, men också på om han lyckas genomföra det han nu lovar. Dambergs förtroendekapital är nära noll i fackföreningsrörelsen och partiets vänsterhalva: han misslyckas med att höja kapitalskatterna, expandera ekonomin, bekämpa arbetslösheten. Han måste helt enkelt leverera vänsterpolitik. Gör han det kan han bli en långlivad finansminister.
Tillåt mig att psykologisera. Kanske blev Mikael Damberg i och med att Magdalena Andersson, inte han, blev partiledare befriad från ett 20 år tungt ok. Han är nu fri att blomma, eftersom han inte måste rikta hela sitt väsen på att klättra.
***
