Så kan vänstern kortsluta högerns propagandamaskin
Allt högerpopulisterna har är sin förmåga att manipulera debatten. Vänstern måste sluta spela dem i händerna.
Toppbild: Mats Andersson / TT
Filosofen Theodor W. Adorno skrev apropå politiken att propagandan ”är den egentliga brännpunkten, i någon mån själva huvudfrågan”.
Jag tänker på det när jag tar del av KD-ledaren Ebba Buschs bravader. Hon larmar och gör sig till. Hon är så upprörd och missförstådd. Buhu. Synd om henne, tycker hon själv.
Paludan bränner koranen. Det blir våldsamma kravaller. Poliser och demonstranter skadas. I Ekots lördagsintervju säger Busch då det vansinniga att polisen borde ha skjutit skarpt i samband med upploppen under påskhelgen: ”Vi har minst 100 skadade poliser och den stora frågan som borde ställas är; Varför har vi inte minst 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare?”
Man kunde tänka sig att en kristdemokrat skulle ha något slags aversion mot att bränna heliga skrifter, men knappast. Hennes kristenhet är av amerikanskt snitt. När hon framhärdar i att polisen borde skjuta skarpt får hon medhåll av sina borgerliga kompisar Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och även Johan Pehrson i SD-blockets partilinje om att hon blivit missförstådd.
Men hon har inte blivit missförstådd.
Hon har fått precis som hon vill.
Ebba Busch har en teknik, som är lätt igenkännbar och möjlig att avkoda. Det har den norske vänsterjournalisten och författaren Magnus Marsdal gjort. Han har i sin bok Listhaugs metode (Manifest, 2021) visat hur den norska högerpopulismens mest karismatiska ledare Sylvi Listhaug – tidigare justitieminister och nu partiledare för Fremskrittspartiet (FrP) – gör.
I ett antal tydliga fallstudier visar Marsdal hur Listhaug gång på gång kan trigga igång hela apflocken till vänster och få debatten dit hon vill. Marsdal exemplifierar metodens tre faser med tre symboldjur.
Först kommer den tokiga apan som genom ett medvetet extremt polariserande uttalande i stil med ”poliser borde skjuta ihjäl islamister” får alla att chockas. Uttalandet ska vara så brutalt att alla friska människor reagerar, men utformat så att det innehåller en bakväg eller vara lite luddigt eller kunna tolkas som ett överdrivet skämt. Något som kanske sägs på fyllan på en hemmafest, men nu av en nykter partiledare i en lördagsintervju med mikrofonen på.
När kritiken väller fram förvandlas Listhaug till det rädda rådjuret som är kränkt och stött för att ha missförståtts så grovt. Jag menade inte så. Det var bildspråk. Jag skojade. Här gör sig den kallhamrade högerpopulisten till den sköra som missförståtts och får sympati.
I tredje fasen blir Listhaug ett vrålande lejon som slår tillbaka i vredesmod och säger sanningens ord om den lättstötta pk-maffia och åsiktspolis som dominerar media och inte förstår vad vanligt folk vill och står på islamisternas sida.
Vilket var exakt det hon ville säga hela tiden.
Maskinen är installerad att köras igång igen så fort den utvilade och nu omskrivna politikern behöver komma ut i media. Eller störa ut en politisk motståndares framgångar. Genom medielogiken blir det nu debatter om debatten i snart sagt varje pratprogram och den omdebatterade politikern som ”gått igenom bruset” och konkurrerat ut trista typer som försöker med reservation-spelet och syrliga interpellationer i riksdagen och annat tråk, får snart ännu mer utdelning med utrymme i SVT:s 30 minuter, Min sanning och ett sommarprat i radio.
Ebba Busch gör exakt samma sak som Sylvie Listhaug, Donald Trump, eller Hanif Bali, som även de trakterar högerpopulismens självspelande piano. Denna politiska metod finns i stort sett bara på högerkanten.
Dilemmat är att vi måste säga ifrån. Men vänstern borde lära sig Busch-metoden, se igenom den och bestämma sig för en strategi. Inte agera på reflex i passion. Ibland ska man bara låta provokationerna passera. Ibland när det kan bedömas bära, ska man agera och då göra det synkroniserat, med kraft och uthållighet, gärna i kombination med politiska krav – exempelvis att personen avgår. I Listhaugs fall fick hon till slut avgå som justitieminister när kritiken mot hennes påstående att Arbeiderpartiet stod på IS sida var för grovt. Avgångskravet väckte resonans i hennes eget parti.
Lär sig vänstern hur högern gör kan förmodligen högerns propagandamaskin kortslutas lagom till valet.
Det finns en rolig politiker-historia, som ansluter till Ebba Busch. Om politikern som i marginalen av sitt anförande ser att talskrivaren noterat: ”Argumentationen svag, höj rösten!”
Ebba Buschs påsk-massaker-utspel lär oss en sak till om dagens höger. Den har verkligen en superkraft här, en kampmetod för massiv uppmärksamhet. Men det är också det enda den har.
***
Läs fler krönikor av Daniel Suhonen:
