Så skapas en mobbare
Jag var ett original redan som barn: glad, vild, bortskämd, krullhårig och tjock. Självklart var det inte smärtfritt att plötsligt, när jag började skolan, fungera ihop med en grupp pojkar som redan gått flera år tillsammans på dagis. Jag minns mycket roligt från första klass, men också utfrysning, mobbning och värst av allt: klasstryket. Vid några tillfällen väntade sex, sju av klassens killar efter skolan, slängde sig över mig i en hög och slog och slog. Smärtan, rädslan, mammas och pappas upprördhet när de fann blåmärken. Värst var dock den gång jag lyckades fly till en vuxen rastvakt och denne struntade i att ingripa.
Man blir inte snäll av att bli mobbad. I andra klass tog fröken upp med mina föräldrar hur fruktansvärd hon tyckte jag varit. Ena dagen hade jag nämligen kommit gråtande efter att ett gäng äldre killar kastat bär på mig, så det både gjort ont och färgat kläderna. Några dagar senare hade jag åkt fast för att själv ha gjort samma sak mot ett par i klassen under. »Fast han visste hur ledsen man blev av det!« Men tyvärr är det ofta just så mobbning verkar.
Om detta var en engångshändelse, eller om jag själv mobbade andra under de första skolåren, minns jag inte. Däremot högre upp i klasserna. Då var det inte tal om slagsmål, utan om verbala elakheter, hot, skvaller, sammangaddningar och att inte låta vissa vara med utom de gånger man själv kunde dra nytta av det. Det var stor och liten mobbning på tusen intrikata sätt – även om jag då skulle ha blivit ytterst förvånad om någon påstått att jag mobbade. Jag var ju en snäll person.
Jag vet att man är mer medveten om problemet i dag, att man redan på förskolenivå jobbar mot mobbning. Trots det far många barn illa och bland ungdomar har situationen nog blivit än värre sedan hela internet står till förfogande. Alltför många vuxna ser inte. Arbetet mot mobbning måste alltid finnas med! Fullständigt genomsyra hela skolväsendet; ständigt, ständigt finnas i bakhuvudet på alla vuxna. I mitt fall blev allt bra efter ett par år, men många har ett helvete hela skoltiden – och i de allra värsta fallen slutar det i tragedi.
Men mobbningen upphör inte för att vi blir vuxna. Den finns på nästan alla arbetsplatser, i föreningar, i vänkretsar. I alla miljöer där människor samverkar. Naturligtvis oerhört mycket mer sofistikerad; ingen inser att de mobbar. För utförarna är mobbningen underbar. Inget annat skapar en sådan gemenskap och glädje i en grupp som när alla svetsar sig samman mot en enda; inga skämt är så fantastiskt roliga som de om Barbro eller Nisse.
För ett tiotal år sedan hörde jag ett radioprogram om detta som blev en kraftig ögonöppnare. Grupper väljer ut en hackkyckling och det innebär ett oerhört lidande för den drabbade. Plötsligt såg jag det överallt. Efter det blev det nolltolerans från min sida. Även om man anses som en tråkmåns om man inte kan dra på munnen åt ett enda Barbro-skämt eller när någon himlar med ögonen åt Nisse.
Vissa lever hela livet som den som är utanför. Andra har haft helt andra roller tidigare, men blir plötsligt den mobbade. På ytan kan det fungera rätt många år, men till slut leder det till depression, krossad självkänsla, och om mobbningen sker på jobbet slutar det ofta i arbetslöshet. Och nästa gång kan det faktiskt vara du.
Snart är det jul, en tid inte bara för att äta sylta och dricka mumma, utan även då många försöker vara extra snälla mot sina medmänniskor. Varför inte ägna några timmar åt att reflektera över dina sammanhang och ta beslut om nolltolerans mot mobbning även du?
