Så viktigt var inte valet 2022
Valrörelsen beskrivs som "fruktansvärt dålig" och "fruktansvärt viktig". Ingetdera stämmer.
Toppbild: Fredrik Sandberg / TT
Fruktansvärt dålig och fruktansvärt viktig. Det verkar vara de vanligaste omdömena om den här valrörelsen. Främst bland oss i de tjattrande klasserna, men också bland civilister. Vad som var så fruktansvärt dåligt varierade lite, beroende på vem som envisades med att berätta det.
En del berättade att det var fruktansvärt dåligt att klimatet hamnade i bakgrunden. Andra berättade att det var fruktansvärt dåligt att ingen talade om kriget. Ytterligare andra ansåg att det var fruktansvärt dåligt att politiker ur alla partier lovade medborgarna stora stödpaket för elpriser, bensinpriser och höjda priser på allt möjligt annat.
Ännu ytterligare andra tyckte att det var fruktansvärt dåligt att alla hade köpt Sverigedemokraternas retorik om invandring. Ytterligare ännu ytterligare andra hängde upp sig på uttryck som "Somalitown", eller på falukorvar, eller på tonfallet i partiledarutfrågningarna, eller på vad som helst annat som de ansåg vara fruktansvärt dåligt. Och så vidare.
Det är sant att Bertil Ohlin aldrig syntes hytta med falukorvar i talarstolen under valduellerna med Erlander i Vasaparken. En gång i tiden var valrörelser en samling strama farbröder med slips och sirlig satsmelodi som nådigt vände sig till en befolkning som nästan utan undantag röstade klassbundet, auktoritetstroende och förutsägbart. Men vem skulle lyssna på det i dag?
Och, förresten, när hölls egentligen den här mytiska valrörelsen baserad på fakta och argument, utan tjuvnyp och fulspel?
Partipolitiken är, som så mycket annat, en spegel av sin tid och vår tid innehåller en hel del genanta och idiotiska inslag. Partipolitiken är också en spegel av oss, för det är våra röster kampanjmakarna fikar efter.
Det får mig att ana att kritiken mot den fruktansvärt dåliga valrörelsen snarare bygger på självförakt än politikerförakt. Politikerna ställer oss inför en alldeles för plågsamt sann bild av oss själva. Det känns förnedrande att behandlas som begåvningsutmanade sjuåringar, men skälet att vi behandlas på det sättet är att det fungerar.
En del försöker ta sig ur det skamgreppet genom att antyda – eller för all del påstå rakt ut – att det är andra väljare, inte de själva, som går på de enkla tricken. Det handlar nästan alltid om att döma ut väljare som gått åt höger. Skrapar man på ytan är det alltså egentligen inte valrörelsen som är fruktansvärt dålig, utan väljarna.
Idealism har sin plats i politiken, men den kan också leda fel. Om varje faktisk valrörelse upplevs som en besvikelse och en stor del av den verkliga valmanskåren som idioter, blir det till slut svårt att känna någon entusiasm för det här systemet.
Själv tycker jag att den största och mest framgångsrika manipulationen i den här valrörelsen är att politikerna lyckades få så många att övertygas om att valet var så fruktansvärt viktigt. Jan Guillou lovade på valdagen att gå i exil om inte Magdalena Andersson fick bilda regering.
Men det här var en valrörelse som främst var fruktansvärt viktigt för dem som förde kampanjerna. Om den här valkampanjen stack ut på något sätt var det därför att den var en ren maktkamp. Det fanns inga stora sakpolitiska skillnader. Inga reella hot om samhällsomvälvning.
Politikerna lyckades helt enkelt mobilisera tyckare och väljare för sina egna syften, snarare än för samhälleliga visioner. Och saken är inte avgjord än: väljarna är fortsatt i rörelse och någon ny jämvikt har inte uppstått. Tipset är att det blir fler "fruktansvärt dåliga" och "fruktansvärt viktiga" valrörelser de närmsta åren.
***
