Samhället behöver provokatörer
Fler måste våga kasta ljus på stora samhällsproblem och offentliga lögner.
Toppbild: TT
För några år sedan lyssnade jag på ett scensamtal med författaren Lena Andersson. Hon var kolumnist på DN:s ledarsida vid tiden och fick frågan om hon såg sig som en provokatör, om hon alltså aktivt brukade söka efter ämnen och infallsvinklar som hon visste skulle väcka ilska, både på tidningens övriga avdelningar och hos läsekretsen. Hon såg helt uppriktig ut när hon svarade: ”Nääe, inte för ett ögonblick! Jag tycker alltid att det jag skriver är självklarheter och blir lika överraskad varje gång som folk blir arga.”
I mitt huvud är Lena Andersson den svenska samtidens motsvarighet till en annan ofrivillig provokatör, den storögde pojken i sagan som förvånat ropade att kejsaren var naken. Gång på gång pekar Andersson på fenomen som hon har skärskådat med sin kompromisslösa logik och påtalar att något i det offentliga samtalet skorrar falskt. Oavsett om det handlar om skattemoral, genusfrågor, sexköp, vårdköer, gängkriminalitet eller – som denna vecka – huruvida svenska barn kan äta sig mätta, har hon en unik förmåga att sätta ord på skevheter som många av oss registrerat i bakhuvudet, men inte förmått formulera.
En helt annan sorts provokatörer är förre höjdhopparen Patrik Sjöberg och Sara Nilsson. De grundade den kontroversiella sajten Dumpen år 2021 där de till dags dato har konfronterat och hängt ut över 220 svenska pedofiler, som de lockat i fällan via olika nätforum. Verksamhetens syfte är berömligt; att stoppa sexuella övergrepp mot barn. Men metoden är inte oproblematisk, bland annat då det aldrig begås något brott i de aktuella fallen, samtidigt som det finns uppenbara risker för lynchjustis. Fast lagen och rättssystemet har inte hängt med när internet öppnat helt nya möjligheter för barnvåldtäktsmän att hitta offer. Att Dumpen då ställer frågan på sin spets blir kanske nödvändigt.
Min tro är att samhället behöver provokatörer som Andersson, Sjöberg och Nilsson. Sådana som vågar sätta ljuset på stora samhällsproblem, grupptänkande, dumheter och offentliga lögner. Inte för att det alltid hjälper, dock. När pojken i Kejsarens nya kläder väl hade avslöjat skojarna var det ingen som ville kännas vid att de blivit lurade. Så allt återgick till det gamla. Fast folket blev åtminstone påmint om sin feghet, och fick chansen att bättra sig. Några kanske tog den.
***
Läs även: Svälter Sveriges skolelever?
