”Samisk erfarenhet” für alle
Handen på hjärtat: blir det inte lite löjligt när vi låtsas att allmängiltiga erfarenheter är något unikt?
Toppbild: TT
Det är ett stort tomrum. Ett hål.
Jag antar att det måste ha funnits vissa uråldriga seder i Bankekind, vid Svinstadsjöns norra ände, utanför Linköping. Men jag vet näst intill inget om dem, trots att min farfar kom därifrån. Möjligen kommer traditionen att äta släpärter i början av sommaren – något jag växte upp med i Uppland – därifrån. Men säker är jag inte.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det fanns antagligen ett eget idiom i de där trakterna vid förra sekelskiftet. Men två generationer senare är det utraderat för mig. Jag har berövats mitt arv.
Inte vet jag heller särskilt mycket om hur livet tedde sig på Selaön, där min farmor växte upp. Det är en vardag som jag inte har några ledtrådar till. Knappt en enda berättelse lever kvar.
För att inte tala om den verklighet som en hemmansägare och massarbetare i skogen utanför Bollstabruk levde i för hundra år sedan. Något fick jag se av den, eftersom vi hälsade på min mormor på somrarna, men nu är den borta. Utplånad av en hänsynslös majoritetskultur, utan respekt för att bevara unika kulturella världar.
Inte talar jag franska så det duger något till, heller. Trots att jag har vallonblod. Det arvet bestal de mig också på.
Förresten har jag till och med berövats mina egna erfarenheter. Jag växte upp på en karolinerherrgård på gränsen mellan Uppland och Sörmland. Den hade en park och en stor köksträdgård och hembiträde och ett stort skåp i källaren som varje säsong fylldes med hemkokt sylt och saft. Nu är gården såld, parken och köksträdgården åker, hembiträdet pensionerat och den sylt och saft jag lever på är industriproducerad.
En hel värld har försvunnit, skoningslöst nedmald av modernitet och majoritetssamhälle.
Och nu bor jag i Skåne. I ett slags exil där alla räknar mig som nollåtta, eftersom de buntar ihop oss icke-skåningar i en enda grupp utbölingar. Ingen är intresserad av min härkomst, mitt kulturella arv och de minnen och erfarenheter som jag skulle bära på, om jag inte hade berövats hela min kulturella bakgrund. Om jag och mina förfäder inte hade tvingats anpassa oss och låta oss formas om.
Ja, ursäkta gnället, men jag har en poäng.
Årets julkalender, som ni kan läsa mer om i veckans nummer av Fokus, skildrar en ”svensk-samisk verklighet”. Jag har inte sett något av den, så jag tänker inte säga något mer om just det. Men den ligger ju i tiden. En av böckerna som Nordiska rådet hade att bedöma när årets litteraturpris skulle delas ut, är skriven på nordsamiska. Författaren har förbjudit att den översätts till annat än andra samiska språk. På årets bokmässa gällde det stora bråket att samer ansåg sig kränkta av några formuleringar på ett seminarium. Maxida Märak har gästat Så mycket bättre.
Det samiska har helt enkelt blivit en kulturkrigsmarkör. Är man progressiv och god framhäver man det samiska i litteratur, musik, film och allt annat. Gärna med en vass udd riktad mot det förtryckande och koloniala majoritetssamhället.
Och visst finns en ”samisk erfarenhet” i någon mening. Sådant som drabbar minoriteter i majoritetssamhällen, särskilt när majoritetssamhället håller på att byggas upp. Men sanningen är trots allt att mycket av det som beskrivs som unik samisk erfarenhet delas av de flesta av oss.
Vi kommer alla från världar som försvunnit. Vi är alla mer eller mindre urarva. Vi har glömt gamla traditioner, förlorat kopplingen till marken, lagt av oss dialekter eller hela språk, marinerats i en global, kommersiell kultur, flyttat runt, eller flyttats runt, ibland för att vi fått möjligheten, ibland för att vi tvingats till det.
Så är det att leva, åtminstone sedan industrialismen. Det är något som förenar, snarare än särskiljer en grupp från en annan. Men den sanningen är för trivial för att ens duga till en julkalender.
***
