Samkönad incest – det nya obligatoriet?
Hollywood har drabbats av Trumpdriven självcensur, sägs det, men kanske var vi färdiga med det obligatoriska transtemat. Och censuren verkar bara bita fläckvis.
Toppbild: Chris Pizzello / AP
Hur ställer ni er till homosexuell incest? Jag frågar för en kamrats räkning.
Nej, förresten, i den här kolumnen är vi ärliga: det gör jag inte alls. Jag frågar för att jag själv känner mig osäker. Vilken är just nu den progressivt anständiga hållningen till bröder som inte kan hålla händerna borta från varandras marsipandolkar?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det enklaste är vanligtvis att rådfråga Hollywood, som under de senaste tjugo åren utvecklats till en slags global HR-avdelning. Bänkar man sig framför en samtida amerikansk film eller tv-serie kan man vara säker på att ganska snart få en liten lektion i korrekt värdegrund. Men ibland rör sig värdegrunden en aning fort och då kan det vara svårt att hänga med.
Det handlar förstås om nya säsongen av White Lotus, där – som många påpekat – i stort sett inget har hänt på sex-sju avsnitt. Ingenting som egentligen för handlingen framåt alltså, men en hel del andra saker. Som till exempel att två bröder hamnar i samma säng, visserligen tillsammans med en genetiskt någorlunda avlägsen kvinna, men ändå med en del direkt brödrakärlek som följd.
Betyder det att Hollywood, och därmed alla progressiva amerikaner, numera anser att incest är en av alla spännande fasetter på livets färgsprakande kristall? Gäller det bara homosexuell incest? Gäller det även över generationsgränserna, eller är det ett tabu för mycket?
Det finns många intressanta frågor att ställa. Och det finns ett särskilt skäl till att jag gör det.
I magasinet Harper’s Bazaar berättade en av huvudrollsinnehavarna i White Lotus, Carrie Cook, nyligen att seriemakarna klippt bort en scen. Den gick ut på att Cooks rollfigur försökte förklara för sina vänner att hon hade en dotter som var icke-binär, möjligen trans. Cook gick bort sig i pronomendjungeln och trippade fram över de minerade begreppsmarkerna. Efter Trumps valvinst bestämde sig seriens upphovsman Mike White för att hoppa över just den scenen. Det var ett för stort ämne med för lite utrymme, försvarade han sig.
Ni förstår vilket järtecken det här anses vara. Nu har självcensuren slagit klorna i Hollywood.
Men, som sagt, i den här kolumnen är vi ärliga: jag kan inte låta bli att känna att det hade varit rätt bra med lite självcensur – eller självkritik, eller självkännedom – i Hollywood långt innan Trump skrämde fram den. De senaste åren har det trots allt knappt varit möjligt att se en Hollywoodfilm som inte håller ett transplakat framför publikens ögon. Från det amerikanska versionen av En man som heter Ove, till påvevalet i Konklaven har transtemat varit obligatoriskt, nu när bögarna åkt ned ett steg i offerstatus.
Förstå mig rätt: det är klart att transtemat kan ha något särskilt lockande i sig. Det ställer saker på sin spets. Det förekommer ohemult mycket mord i filmer också, av just det skälet. Men morden är främst där av dramaturgiska skäl. Transpersonerna är främst där i det dubbla syftet att uppfostra publiken och ge filmmakarna en möjlighet att vittna om sin egen vidsynthet. Och det blir faktiskt tjatigt, för att inte säga absurt. Transpersoner utgör inte en jättelik andel av mänskligheten. Om alla Hollywoodproduktioner propsade på att skriva in en knypplerska, eller en Växjöbo i manus, oavsett vad de handlade om, skulle det också bli rätt löjligt.
Hollywood borde självmant ha dragit ut huvudet ur sin progressiva rumpa lite tidigare. Men just därför hopar sig frågorna.
Om Hollywood nu verkligen hukar i Trumpdriven självcensur, hur ser i så fall resonemanget ut när de plockar upp ett nytt, spännande tema som homosexuell incest? Har vi göra med en engångsföreteelse, eller ett nytt obligatoriskt tema?
Trump i alla ära, men för att veta vad vi förväntas tycka härnäst är det viktigare att förstå Hollywood.
***
Läs även: Är det äntligen slut på löjligheterna?
Läs även: Socialister gör det enkelt för sig
Hur ställer ni er till homosexuell incest? Jag frågar för en kamrats räkning.
Nej, förresten, i den här kolumnen är vi ärliga: det gör jag inte alls. Jag frågar för att jag själv känner mig osäker. Vilken är just nu den progressivt anständiga hållningen till bröder som inte kan hålla händerna borta från varandras marsipandolkar?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det enklaste är vanligtvis att rådfråga Hollywood, som under de senaste tjugo åren utvecklats till en slags global HR-avdelning. Bänkar man sig framför en samtida amerikansk film eller tv-serie kan man vara säker på att ganska snart få en liten lektion i korrekt värdegrund. Men ibland rör sig värdegrunden en aning fort och då kan det vara svårt att hänga med.
Det handlar förstås om nya säsongen av White Lotus, där – som många påpekat – i stort sett inget har hänt på sex-sju avsnitt. Ingenting som egentligen för handlingen framåt alltså, men en hel del andra saker. Som till exempel att två bröder hamnar i samma säng, visserligen tillsammans med en genetiskt någorlunda avlägsen kvinna, men ändå med en del direkt brödrakärlek som följd.
Betyder det att Hollywood, och därmed alla progressiva amerikaner, numera anser att incest är en av alla spännande fasetter på livets färgsprakande kristall? Gäller det bara homosexuell incest? Gäller det även över generationsgränserna, eller är det ett tabu för mycket?
Det finns många intressanta frågor att ställa. Och det finns ett särskilt skäl till att jag gör det.
I magasinet Harper’s Bazaar berättade en av huvudrollsinnehavarna i White Lotus, Carrie Cook, nyligen att seriemakarna klippt bort en scen. Den gick ut på att Cooks rollfigur försökte förklara för sina vänner att hon hade en dotter som var icke-binär, möjligen trans. Cook gick bort sig i pronomendjungeln och trippade fram över de minerade begreppsmarkerna. Efter Trumps valvinst bestämde sig seriens upphovsman Mike White för att hoppa över just den scenen. Det var ett för stort ämne med för lite utrymme, försvarade han sig.
Ni förstår vilket järtecken det här anses vara. Nu har självcensuren slagit klorna i Hollywood.
Men, som sagt, i den här kolumnen är vi ärliga: jag kan inte låta bli att känna att det hade varit rätt bra med lite självcensur – eller självkritik, eller självkännedom – i Hollywood långt innan Trump skrämde fram den. De senaste åren har det trots allt knappt varit möjligt att se en Hollywoodfilm som inte håller ett transplakat framför publikens ögon. Från det amerikanska versionen av En man som heter Ove, till påvevalet i Konklaven har transtemat varit obligatoriskt, nu när bögarna åkt ned ett steg i offerstatus.
Förstå mig rätt: det är klart att transtemat kan ha något särskilt lockande i sig. Det ställer saker på sin spets. Det förekommer ohemult mycket mord i filmer också, av just det skälet. Men morden är främst där av dramaturgiska skäl. Transpersonerna är främst där i det dubbla syftet att uppfostra publiken och ge filmmakarna en möjlighet att vittna om sin egen vidsynthet. Och det blir faktiskt tjatigt, för att inte säga absurt. Transpersoner utgör inte en jättelik andel av mänskligheten. Om alla Hollywoodproduktioner propsade på att skriva in en knypplerska, eller en Växjöbo i manus, oavsett vad de handlade om, skulle det också bli rätt löjligt.
Hollywood borde självmant ha dragit ut huvudet ur sin progressiva rumpa lite tidigare. Men just därför hopar sig frågorna.
Om Hollywood nu verkligen hukar i Trumpdriven självcensur, hur ser i så fall resonemanget ut när de plockar upp ett nytt, spännande tema som homosexuell incest? Har vi göra med en engångsföreteelse, eller ett nytt obligatoriskt tema?
Trump i alla ära, men för att veta vad vi förväntas tycka härnäst är det viktigare att förstå Hollywood.
***
Läs även: Är det äntligen slut på löjligheterna?
Läs även: Socialister gör det enkelt för sig
