Samla på hög – medan du lever!
Då livet är en omvittnat lång och meningslös tilldragelse gör man klokt i att åtminstone samla på sig pengar. Den som inte skriver under på detta är ett nöt.
»Pengar gör ingen lycklig«, förkunnar likväl någon rik idiot på första bästa cocktailbjudning. Alla nickar allvarsamt.
Det är som med teorier om samhällskontraktet, eller samhällsklasserna, eller jultomten: har man en gång hört talas om fenomenet är det svårt att skaka det av sig. Det sätter sig som ett moraliserande gift i blodomloppet. Pengar är dåligt! Pengar är ondskefullt! Pengar är en falsk trygghet! Vad ska du med dina pengar till när du är död?
Poängen är bara att det inte är när man är död man ska ha pengarna, det är innan – just för att förtränga att man ska dö. Det är ju själva grundupplägget. Om man på allvar började ifrågasätta nyttan med vad som helst post mortem skulle det inte bli mycket kvar att leva för. »Passar den här parfymen på bårhuset« är ingen konstruktiv ledstjärna för väl genomförd lyxkonsumtion.
Ibland är man förstås pank. Det kan vara något av en prövning, särskilt nu, mot bakgrund av vårens rastlöshet. Två fördelar går emellertid att vaska fram ur detta askettillstånd. För det första får jag sitta still och skjuta muterade kaniner i det underbara spelet Wasteland 2 – simulerat våld, apati och öl på plastdunk är verkligen main selling points för att nedstiga i de lägre klasserna. (Rör man sig inte behöver man inte heller äta så mycket, vilket är billigt och således en god cirkel.) För det andra har jag äntligen någonting vettigt att se fram emot, nämligen att få in pengar på kontot. En lyckligt gift man mår bra av att ha åtminstone ett mål i livet, annars kanske han börjar med badminton eller något ännu värre, såsom grannsamverkan eller ett äkta politiskt engagemang.
Skandalen med den internationella skatteflykten ger, kan vi alltså sluta oss till, en viktig lärdom. Egentligen beundrar vi alla de glada högdjur som stoppat sina slantar i Panama, med en ganska avsevärd invändning: att de hanterade affärerna med hjälp av en… centralamerikansk advokatbyrå. »Jo men det blir kalas det här – vafan, general Noriegas hemland, det är vattentätt, kan inte börja kuka sig på tusen år!« Vart är världen på väg om inte ens våra mest förmögna visar prov på bättre omdöme än så?
Och vilket slag i ansiktet, säger jag bara, på Schweiz.
