Samtal på bokmässan vid sidan av deckarförfattarna
Horace Engdahl och Svante Nordin letar i dåtiden efter svar på nutidens frågor.
Toppbild: TT
I en soffa på en scen i en av salarna på bokmässan berättade Horace Engdahl att han brukar få frågan om det är viktigast att läsa många eller bra böcker.
– Många brukar jag svara.
Han skrattade roat åt det.
Åhörarna blev på gott humör. Engdahl sa:
– För då vet man vilka böcker som är bra.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Samtalsledaren Gunilla Kindstrand bad honom läsa ett avsnitt ur hans nya essäsamling Spårvagnsresor med Mr Hume. Engdahl läste upp hur han tog 7:ans spårvagn i Göteborg. Den skotska 1700-talsfilosofen David Hume var med honom redan vid Kapellplatsen och vid den ”oundvikliga fiskvagnen, gränsövergången mellan havsdjupen och Landala kök” som ”glider ur mitt synfält samtidigt som jag ohörbart för mina medpassagerare formulerar den inledande frågan”. Den handlade om Rousseau. Det ville Hume helst inte tala om. ”När man läser er slås man av att ni aldrig har tråkigt”, sa Engdahl. Hume sa att det i världen fanns så mycket fascinerade att se. Bara självupptagna människor har tråkigt. Det egna jaget var ointressant. ”Det ni talar om kallas numera med ett modeord för identiteten”, sa Engdahl. ”Det lär väl knappast göra någon skillnad”, sa Hume.
Vi bör läsa utan avsikter, skriver Horace Engdahl i en annan essä i boken. Läsa för att lyssna på rösten som talar till oss.
I samma soffa befann sig idéhistorikern Svante Nordin. Den vackra titeln till hans bok Världsandens partisaner sa han att han lånat från en av tänkarna han skrivit om: Karl Schmitt. Som efter första världskriget och Weimarrepublikens tillblivelse tillsammans med Martin Heidegger och Ernst Jünger kritiserade den nya liberala demokratin. Weimardemokratin som infördes 1919 i kölvattnet av ett krigsnederlag var påtvingad av den amerikanska presidenten Woodrow Wilson och saknade legitimitet, sa Nordin. Både högern och vänstern angrep den. Schmitt, Heidegger och Jünger ville ha nationell diktatur. Vänsterns Berthold Brecht, Walter Benjamin och Kurt Tucholsky önskade proletariatets diktatur. Bara frågan om vilken sorts diktatur som skulle införas skiljde de politiska fienderna åt.
– Schmitt använde uttrycket världsandens partisaner om unghegelianerna på 1840-talet. Dessa upplevde att de var partisaner i strid med en kommande, ständigt växande världsordning, precis som de själva 1919.
Nordin skriver i sin bok om hur demokratin i de länder där den är förankrad vilar på tradition, etablerade institutioner, gammal vana och praxis. Glanslös är den. Det är inte intellektuella, diktare eller konstnärer som bär. Bara borgare med sin handel, sitt nyttotänkande och privat ägande. Ingen frälsning erbjuder den.
Heidegger, Schmitt och Jünger var intellektuella och filosofer, inte politiker, skriver Nordin. När ett konkret politiskt alternativ till demokratin i form av nationalsocialismen dök upp välkomnade de det. Efter att nazisterna iscensatt och fullföljt sin civilisationskollaps hamnade deras stödfilosofer i skuggan. Efter att den västliga liberalismen och kapitalismen efter 1990 åter befäst sin roll som det enda politiska alternativet återupplivas de som ”världsandens partisaner i kamp mot ett globalt herravälde.”
– De vantrivs i den liberala världsordningen.
Är att skriva om dem inte att ta djävulen i båten, frågar sig Nordin i boken och svarade själv i soffan på mässan.
– Han sitter ju redan där. Man kan se de tre som gerillasoldater som även om vi vill bekämpa dem kan lära oss något av.
Horace Engdahl sa:
– Jag tycker att det speciella med din bok är att du är så fördomsfri och att du verkligen tillåter dig att ta de här tre författarna på fullkomligt allvar.
Många böcker är viktigast.
***
Läs även: Ta färjan till Danmark och köp öl
