Samtidigt utanför Vita huset
En av mina favoritskribenter heter Mark Danner. Han har författat reportagesamlingen »Stripping Bare the Body«, en lika magnifik som smärtsam skildring av hur amerikansk utrikespolitik ser ut på plats bland människorna den berör. I New York Review of Books har han på sistone skrivit en rad artiklar om George W Bush-eran och maktens kreatur kring den president som drog i gång kriget mot terrorismen. Bushs försvarsminister Donald Rumsfeld har avhandlats och analyserats intill vansinnets rand, och nu senast har turen kommit till vicepresident Dick Cheney.
När jag läste Cheneys självbiografi för ett par år sedan var det med viss besvikelse. Mannen uttryckte sig inte alls så ondskefullt och Darth Vader-klatschigt som hade behövts för att hålla spänningen uppe. Men världsbilden framträdde nog så tydligt.
Cheneys utgångspunkt har alltid varit en rädsla för USA:s nedgång, och med nedgång menar han då minskad makt över världens gång. Tätt förknippad med denna dystra oro är hans avsky mot att presidentämbetet har urholkats från och med Watergate, och mot allt vad Nixons fall medförde i form av rättsliga och lagstiftningsmässiga efterspel. En supermakt kan inte ha en överbefälhavare som fjättras av kongressen, presidenten måste få härska oinskränkt över sådant som rör rikets säkerhet och försvar – ungefär så kan man sammanfatta Cheneys hållning.
Inställningen är alltså ett direkt resultat av amerikansk inrikespolitisk historia. Och det är detta som gör mig så bekymrad. För på vissa sätt är president Obamas agerande på världsarenan i dag också en reaktion på gamla hemlagade motsättningar. George W Bush omgav sig med män som svurit att återställa presidentmakten efter demokraternas inskränkningar på 1970-talet. Obama i sin tur har gång på gång markerat att han inte är någon Bush; det var det han gick till val på 2008 och det är det han fortfarande signalerar när republikanerna kritiserar honom för att vara alltför timid. Höjdpunkten i den verkställande maktens »ödmjukifiering« (eller förödmjukelse, en vanligare översättning av ordet »humbling«) kom när presidenten sa sig vilja bomba Syrien men helst inväntade ett godkännande från kongressen.
Jag är övertygad om att den idén aldrig hade sett dagens ljus om det inte varit för den segdragna kampen mellan demokrater och republikaner om nyanserna i maktdelningen – en kamp som i andra fria stater brukar föras av professorer i konstitutionell rätt och statsvetenskap. Det kanske inte skadar en demokrati att sådana frågor dryftas öppet av politikerna. Men vad händer under tiden ute i världen?
Med sin skriande frånvaro lyser en faktor som borde vara långt viktigare: hur planeten faktiskt ser ut bortom USA:s gränser och partipolitiska käbbel. En obehaglig sanning börjar göra sig akut påmind. Världen går just nu åt alldeles fel håll.
Kriget i Syrien har snart krävt 150 000 människoliv och fördrivit miljoner. Libanon och Irak destabiliseras raskt i konfliktens spår – ibland i dess skugga, ibland som en direkt följd – medan Turkiet av interna skäl börjar se mer turbulent ut än på årtionden. Mitt i denna oro kreverar krisen i Ukraina. Risken för väpnad konfrontation mellan väst och Ryssland är givetvis avlägsen, men ett långvarigt, blodigt och smittsamt inbördeskrig med rysk inblandning i östra och södra Ukraina kan inte uteslutas. 1990-talets Balkankrig bleknar vid en jämförelse.
Nutidshistoria i all ära, men hur gärna Mark Danner och andra vill älta Bushs, Rumsfeldts och Cheneys fel och brister leder det ingenvart i kärnfrågan: Vad finns det för väg framåt? Svaret hittar man inte i backspegeln.
