Sanningen om drinkludret

Det här ska handla om ett av de otrevligaste orden jag vet; den fantasifulla och förnedrande ordsammansättningen drink­luder. Begreppet kom i dagen för några år sedan i samband med en uppmärksammad våldtäktsrättegång, det så kallade Stureplansmålet. Drinkluder var det ord som hade satts i bruk av ett antal pengastinna hannar med ickefungerande sexualitet och en kvinnosyn på neanderthalarnivå för att beskriva (vissa) tjejer på krogen.

Det var hannar som menade att det finns en ekvation innefattande mängden alkohol man bjuder en kvinna på i kombination med värdet på ens egna »cred« i gänget som per definition resulterade i antalet sexuella tjänster man sedan kunde avkräva henne (gärna tillsammans med några andra utvalda herrar). I de åtalade männens mobiltelefoner hittades telefonnummer som antogs gå till olika tjejer, som inte var sparade med namn utan med just epitet som drinkluder och gänghoran.

Med jämna mellanrum aktualiseras före­teelsen som sådan, senast var det Tito Beltrans idoga och pålästa hustru som menade att tjejer som låter sig bjudas på drinkar minsann får skylla sig själva. (Nu vill jag minnas att Beltran dömdes för våldtäkt på en åttaåring och på en barnflicka han förgripit sig på inne på sitt hotellrum. Men det är väl en annan historia, antar jag.)

Titeln drinkluder är inte bara otidsenlig, utan överensstämmer enligt min mening inte särskilt väl med verkligheten »där ute«. Nog för att det finns brudar som bjuds på drinkar och nog för att det finns män som utnyttjar det faktum att deras gränser förflyttas eller suddas ut under inflytande av alkohol. Men är det bara unga viljelösa »offer« till tjejer som låter sig förledas av alkohol, uppmärksamhet och en plats vid det roligaste bordet? Eller kan snart sagt vem som helst betraktas som ett drinkluder?

Låt mig ge ett inte sällan förekommande exempel, och var nu snäll och inte gå i taket och kasta tidningen innan jag är klar.

Vi har en man, en vanlig svensk snubbe med jobb, familj, hus, the shit. Vi har en ständigt molande känsla inombords på denna man av att livet kanske kan erbjuda så mycket mer, att det trots allt är så att livet inte riktigt blev som han tänkt sig. Han är, skulle vi kunna uttrycka det, tämligen olycklig och han vet att det har med äktenskapets tristess och leda att göra. Men han är alltför feg, rädd och bekväm för att verkligen göra något av det. Sätt denna man på en fest eller i en bar, fylld till bredden med andra kvinnor än hans hustru. Kvinnor med spännande yrken, fascinerande historier att berätta, egna karriärer och stabila ekonomiska förutsättningar. Kvinnor som kan köpa sina egna drinkar.

Bjud så denna man på en GT, eller två eller tre, ge honom några väl valda komplimanger om utseende eller träningsvanor, om hans dolda talanger som hustrun inte längre förmår se, skåla några gånger till och den förut så olycklige mannen ligger på rygg innan du hinner mumla »fyrtioårskris«.

Jag kallar honom inte för drinkluder, absolut inte, för det är som sagt ett gräsligt uttryck som borde försvinna ur det svenska ordförrådet. Men något är han. Något säger oss detta om att världen inte är så svartvit, uppdelad och rakt igenom styrd av männen längre. Jag är den första att skriva under på att de patriarkala strukturerna inte går att tvätta bort än på några generationer. Men tro inte att alla kvinnor är offer utan egen vilja eller plånbok.

Och ett tips till er olyckliga herrar där ute: tro henne inte rakt av om hon smeker din hand och säger att »du borde verkligen skriva en bok om ditt intressanta liv«. Hon vill bara få dig i säng.