Sårade divor, sex, droger och tragedier
Den sårade divan var en pjäs vars verkshöjd och konstnärliga uttryck gav den blygsamma teaterns undanskymda plats ett skimmer.
Toppbild: Pressbild Isac Meijer / Göteborgs dramatiska teater
Det var en söndagseftermiddag. Kalla vindar kastade sig mellan husen. Tjutet lika oroligt som spårvagnarnas som störtade upp och ner för liden. I ett pampigt gult tegelhus, som man lägger märke till mest för att det huserar ett tryckeri och en biljardhall, skulle det spelas teater.
Den lilla salongen var knökfull. Jackor hängde på stolsryggar eller vilade i knän. I fonden syntes en väldig tavla, en vacker blygrå avbild av en skogsdunge. En kvinna hade hälsat välkomna och varnat känsliga för att det skulle rökas på scenen och försäkrat att röken inte var farlig.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Dov musik, av kompositören, pianisten och pip-organisten Anna von Hauswolff försatte scenrummet i en stämning som påminde om kulturborgerligt tidigt 1900-tal och en gotisk katedral. De tre kvinnorna på scenen, skådespelarna Hanna Ullerstam, Mia Eriksson och Karin Lycke, var förfinade när de klev in i sina rollfigurer. De första replikerna, korta biografiska redogörelser i jagform transformerade dem på varsin utandning till målaren Sigrid Hjertén, författaren Agnes von Krusenstierna och poeten Nelly Sachs.
Från det ögonblicket verkade en mäktig scenisk förtrollning under föreställningens 90 minuter. Stoffet var hämtat och bearbetat från idéhistorikern Karin Johannissons bok Den sårade divan. En berättelse om de tre konstnärerna, om kreativitet och galenskap, och om synen på ”galenskap”, synen på kvinnor som konstnärer.
Från scenen berättade von Krusenstjerna, född i en adlig officersfamilj, om skrivandet, sin lust, sina kärleksaffärer, övergreppen, de sexuella och det slutliga, medicinska. Hjertén om hur hon vantrivdes i sin kropp, bara var sig själv när hon fick måla, när hon hos Matisse i Paris upptäckte vad färger gjorde med henne. Judinnan Nelly Sachs var skör, tacksam, artig. Ett brev från författarkollegan Selma Lagerlöf räddade henne undan gaskamrarna och hon hamnade i Stockholm, fick nobelpris, men ju mer hon fick veta om omfattningen av nazisternas utrotningar desto mer paranoid och förtvivlad blev hon. Beckomberga blev också hennes slutstation.
Det som gjorde föreställningen så vibrerande var kanske också att den kompromisslöst tog oss in en värld före vår, med ord från då. Det på senare år så vanliga, att skapa intresse för historier före vår tid genom att kasta in nuet, ofta i form av orten-jargong och aktuellt klädmode, i en tro att vi annars blir främlingar, var alltså utbytt av en tilltro på motsatsen, vår instinktiva samhörighet med människor och världen av igår. Dåtidens språk, konstnärernas språk, fick oss att förnimma kokain, salonger och hur psykets schäslonger ersattes av sinnessjukhus, fick oss att föreställa oss Hjerténs liv tillsammans med Isaac Grünewald, som dyrkade hennes talang och bad henne ligga med hans vänner medan han själv tittade på.
Som åskådare upptäckte man att den förvirring som kunde uppstå när man följde de växelvisa konstnärsödena – vänta vad hade hon gjort senast nu igen… – hade en poäng. De tre kvinnorna enskilda öden speglade varandras. Utstuderat sinnrikt och ömsint var regissören Anna Uléns och ensemblens jobb med text, musik, och koreografi. Den sårade divan var en pjäs vars verkshöjd och konstnärliga uttryck gav den blygsamma teaterns undanskymda plats ett skimmer, men som, tänkte man, också förtjänade en större scen.
På gatan efteråt tjöt fortfarande vinden. I en bokhylla fanns en pjäs av Nelly Sachs Vägen är en hand – en mardröm i nio bilder. Jag läste mottot på försättsbladet, ett citat av Tolstoj: ”Endast det som händer i själen förändrar världen” och bestämde mig för att vänta med att läsa vidare tills det slutat blåsa.
***
