Särbehandling av studenter verkar vara vardagsmat i dag
Vad det blir för sorts läkare av människor som inte tål ljud, krav eller stress vill vi inte veta.
Toppbild: TT
När jag började på Handels i mitten av åttiotalet fanns där en gammal överliggare som kallades Tentaskräcken. Han hade skrivits in på skolan mer än trettio år tidigare men, sas det, aldrig klarat av introduktionskursen. Likt en Sisyfos började han därför om på nytt varje höst. Medan vi andra tog oss vidare till kurserna i statistik, mikroteori eller kostnadsanalys, pep han iväg och syntes inte till igen förrän vid starten av nästa läsår.
Jag vet inga detaljer om fallet och kanske fanns extraordinära omständigheter som gjorde att den där teatern – tragedin, egentligen – tilläts fortsätta decennium efter decennium. Det rimliga vore ju annars att någon ansvarig – eventuellt rektorn som var jämnårig med Tentaskräcken och inskriven samma år – hade satt ner foten och förklarat att det var bättre att ge platsen till någon som skulle ha nytta av den, och att tentafobikern tyvärr inte fick fortsätta. Om ett sådant samtal aldrig fördes – vilket jag misstänker – så var väl förklaringen den gamla vanliga; snällism. Alltså den i Sverige utbredda tendensen att vilja ”skydda någon från (kunskap om) livets realiteter”, som det heter i Svenska Akademiens ordlista.
På den tiden var särbehandling av studenter av det slaget ändå en sällsynthet. I dag tycks det däremot vara vardagsmat. I Fokus berättar en professor på en av landets läkarutbildningar att antalet intyg om olika funktionsnedsättningar bland studenterna har ökat med flera hundra procent på senare år. Och därmed också kraven på hjälpmedel, förmåner, specialanpassad undervisning samt egna rum och extratid vid tentor. En student ska rentav ha fått intyg på att hen behövde ha tillgång till en vilobädd under skrivningarna.
Vad det blir för sorts läkare av människor som inte tål ljud, krav eller stress, som inte kan ta egna anteckningar under föreläsningar och som måste behandlas med silkesvantar vill vi inte veta. Samtidigt tycks universitetsledningen spela med i farsen och inte göra något för att stävja tramset.
Jag vet inte vad som hände Tentaskräcken eller om han fortfarande lever. Möjligen kan man i så fall tycka synd om honom för att han inte är 70 år yngre och pluggar nu i stället. Då hade han kanske fått sin examen, men hade det varit bättre? Jag är inte säker.
***
Läs även: Läkarutbildning utan gränser