Schulman kanske kommer förstå – när det är för sent
Den "coolt" anti-nationalistiska hållningen som Calle Schulman uppvisar väcker frågan: Hur stor är svenskens vilja att betala ett personligt pris till förmån för det stora flertalet?
Toppbild: Rodrigo Abd/TT / Maja Suslin / TT
”Ja, alltså jag känner nu när man ser de här ukrainska papporna som lämnar familjen vid gränsen och åker tillbaka. Jag vete fan om jag har det i mig”, konstaterade medieprofilen Calle Schulman i ett omtalat radioinslag.
”Men det här med att liksom stanna kvar och ändå stå upp, ni kan inte fly längre, till slut så kanske det kommer dit du är”, kontrade programledaren.
”Stå upp för vad?”, undrade Schulman menande.
”Landet, naturen, värderingar?”, försökte programledaren på nytt.
”Det finns massa andra länder och värderingar som är bättre än våra”, svarade Schulman och skrattade nervöst (Morgonpasset, Sveriges Radio 10/3).
På sociala medier blev reaktionerna på Schulmans svar många och indignerade. Och nog kan man förstå det provocerande i ett uttalande som gör gällande att landet som människor från världens alla hörn sökt sin tillflykt till, inte minst på grund av just sina värderingar, inte skulle vara värt att stå upp för.
Å andra sidan är det ingen djupt förborgad hemlighet att människor utan erfarenhet av nöd och lidande, utan eftertanke, kan unna sig lyxen att ta demokratin i allmänhet, och sin individuella frihet i synnerhet, för given. Eller att just detta närmast blivit att betrakta som en eftersträvansvärd pose i svensk kontext, ett utstuderat bevis på hur priviligierad någon faktiskt är. Något som Schulman och hans fränder en dag kanske inser, men då sannolikt först när det är för sent.
Men uttalandet, som sannolikt syftar till att vara ”coolt” anti-nationalistiskt, inrymmer också en annan dimension som handlar om uppoffringar, om att ta en individuell risk, att behöva betala priset för något större än en själv, till förmån för det stora flertalet.
Och kanske är det just den privilegierade, samtida svenskens förhållande till uppoffringar som är mest intressant i sammanhanget. Vilket också skulle kunna förklara den enorma, länge okritiska uppslutningen bakom den svenska coronastrategin som, till skillnad från många andra länders, utmärkte sig bland annat just genom sitt bristande anspråk på kollektiva uppoffringar.
En del skulle hävda att mentaliteten är ett resultat av sekularism, individualism och det evinnerliga självförverkligandet som reducerat oss till öar utan vare sig vingar eller rötter. Ty när allt börjar och slutar med individen devalveras värdet av sådant som plikt och ansvar för det gemensamma — för familjen, bygden, samhället, staten.
Emellertid är en betydande förutsättning för den svenska tolkningen av individualismen, som inte minst ett socialdemokratiskt projekt, den stora välfärdsstaten som å ena sidan minskat beroendet horisontellt, å andra sidan ökat det vertikalt. Därmed har ett beroende effektivt bytts ut mot ett annat — från familjen i den lilla världen, till staten och dess myndigheter i den stora.
I den lilla världen krävs ständiga uppoffringar i relation till små barn, sjuka anhöriga och gamla föräldrar. Men vad händer när krisen, eller rentav kriget, slår till i ett samhälle där de vardagliga uppoffringarna så långt det nu är möjligt rationaliserats bort, där omhändertagandet lagts ut på entreprenad, där kostnaden för medmänskligheten primärt syns på skattsedeln? Hur villiga till uppoffringar är människor i ett sådant samhälle, som (felaktigt) vaggat dem i föreställningen om att det går att betala sig fri från ansvar?
Utan de enorma uppoffringarna som ukrainska kvinnor och män uppvisat under de gångna veckorna hade Ukraina varit ryskt i dag. Det är en hisnande tanke.
Alice Teodorescu Måwe är borgerlig opinionsbildare och debattör.
***
Läs även: Rysslandsexpert: Putin är inte galen
Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.
