Nalin Baksi: Schulmans fantasifest spär på politikerföraktet

Onsdagen den 24 januari arbetade jag dagpasset. På min avdelning vårdar vi 16 patienter. Vi är uppdelade i två team och det är alltid två sjuksköterskor på dagpasset. Men denna dag blir min kollega sjuk och jag försäkrar chefen att jag ensam kan ta hand om båda teamens patienter, trots att det är särskilt stressigt på onsdagar, när en del patienter får elbehandling på en annan enhet. Dessutom måste jag sköta mina vanliga uppgifter som medicindelning, hantera en hel del telefonsamtal med oroliga anhöriga, samordnaren, öppenvården eller andra avdelningar. Eftersom jag aldrig tar med mig min privata mobil till avdelningen och ingen av mina släktingar har numret till mitt jobb, brukar jag ibland titta på mitt mejl när jag står i kö för ett telefonsamtal.

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Nu ser jag ett mejl från SVT där det står:

Hej Nalin,

Vi är nyfikna på din inbjudan till Ulf Kristersson 60-årsfest och har några frågor om den. Lite av vad vi undrar:

Ska du gå?
Har du en inbjudan vi skulle kunna få kika på?
Vad tänker du om att statsministern har en överdådig fest när många svenskar kämpar med ekonomin?
Med mera med mera

Går det bra att vi ringer dig någon gång under dagen och pratar lite?

Tanken slog mig att de på SVT kanske inte känner några människor med vanliga jobb. Då skulle de förstå att jag inte kan släppa mina arbetsuppgifter för att diskutera Ulf Kristerssons ”överdådiga fest”. Just då är jag dessutom hungrig och stressad och blir plötsligt glad över att jag om bara några timmar ska vara på en ”överdådig fest”. Där i det trånga medicinrummet börjar jag fantisera om en fest på slottet. Visst nämnde Alex Schulman något om Ludvig XIV i sin krönika i DN? 

En och annan kanske undrar varför en psykiatrisjuksköterska blir bjuden till statsministerns mottagning. Det är faktiskt så att jag lärde känna Ulf Kristersson för 30 år sedan, strax innan jag kom in i riksdagen 1994. Han är en person som jag alltid har respekterat, trots våra olika politiska ståndpunkter.

Jag glömmer aldrig den vänlighet och det stöd jag fick av Ulf Kristersson och hans vän Henrik Landerholm. De var ju erfarna riksdagsledamöter och gav generöst mig, som var ny, kloka råd. På den tiden kunde riksdagen ha omröstningar mitt i natten. I väntan på nästa omröstning satt vi på riksdagens kafé till sena nätter och klagade på de äldre riksdagsledamöterna. Så byggs förtroende mellan riksdagsledamöter från olika partier. Nattliga omröstningar togs sedan klokt nog bort på initiativ av dåvarande talmannen Birgitta Dahl, som ville underlätta livet för ledamöter med småbarn.

När Kristersson hade lämnat riksdagen och blivit socialborgarråd i Stockholm hörde han av sig för att få veta mer om hedersförtryck och diskutera hur vi skulle kunna bekämpa segregationen. Jag blev imponerad att han redan då ville ta sig an denna utmaning. Han var genuint intresserad av att lyssna och lära och som borgarråd kunde han dyka upp på möten där han inte var den huvudperson som alla skulle lyssna på. 

Så kom jag då till festen och ställde mig i kö för att gratulera statsministern i Rosenbads källare. Det tog en timme innan jag kom fram och under tiden bjöds på snittar, godis och lite choklad. Ingen alkohol. Någon lyx eller något överdåd såg jag inte röken av.

Men stämningen var god bland oss som väntade, även om en och annan klagade på att det inte bjöds på alkohol. Där i kön såg jag representanter för andra partier, fackföreningsrörelsen, näringslivet och civilsamhället. I god demokratisk anda höll vi alla vår plats i kön, miljardärerna efter sjuksköterskan. Det är väl svenskt och något vi ska vara stolta över. Av Alex Schulmans påhittade fest fanns inte ett spår.

Schulmans fantasifest spär på politikerföraktet. Vill han kritisera regeringen finns det mycket att lyfta fram. Han kunde, som skribent på Sveriges största morgontidning, till exempel granska högerns hantering av våra skattepengar. De borde SVT också, i stället för att göra sak av bjudning för 80 000 kronor för landets statsminister på hans 60-årsdag. Den är fullt rimlig. Orimligt är däremot att skattepengar regnar över privata, vinstdrivande företag.

Marknadsskolan har förstört framtiden för flera generationer. Den har försvagat Sverige som kunskapsnation. Vården har gjorts till en låtsasmarknad. Privata vårdval slår sönder vårdkedjor och kräver en enorm administration för att i efterhand kanske kunna fånga felaktigheter. Miljoner går i stället till bolagsvinster.

Vi som är vänster måste slå vakt om våra gemensamma tillgångar. Det är något annat än att ge efter för populism.

***

Läs även: Varsågod för festen, Ulf!

Läs även: Släpp taget om Sommerlath, Silvia