SD är problemet, inte lösningen
Ta bort SD ur ekvationen så har vi helt plötsligt en regering som representerar folkvilja.
Toppbild: TT
Ingen gillar den här regeringen. Det är alltså ingen överdrift: jag har letat och letat, men jag hittar verkligen ingen entusiast. Faktum är att jag inte ens hittar någon som tar ministären Kristersson lite halvhjärtat i försvar.
Det är inte bara folkpartister som tjurar. Frågan är om inte de mest missnöjda borgarna av alla är moderatväljarna. Det sker inga skattesänkningar att tala om, inga egentliga avregleringar av arbetsmarknaden, inga nya privatiseringar. Vad var det för mening med en borgerlig regering om det inte blev någon borgerlig politik?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Värst av allt, ur detta perspektiv, är nog den gnagande känslan av att det regeringen trots allt säger sig prioritera – Natomedlemskapet, stödet till Ukraina, upprustningen av försvar och polis, inflationsbekämpningen, migrationsskärpningarna – är precis sådant som Socialdemokraterna under Magdalena Anderssons ledning också skulle ha satt i främsta rummet.
Av detta kan man dra olika slutsatser, till exempel att Andersson var inne på rätt linje i många viktiga frågor och att det var dumt att byta ut henne mot den mer oprövade och osäkre Kristersson i ett för landet allvarligt krisläge. Man skulle också kunna hävda att det är dåligt för demokratin att vi trots ett maktskifte bara fick mer av samma politik som tidigare, fast i mindre skickligt utförande.
Inget av detta vore väl fel i sak. Jag skulle dock vilja lyfta en annan tänkbar slutsats – och utväg.
Problemet med regeringen är att dess stödparti är större än partiet som innehar statsministerposten. Så enkelt är det. Att Sverigedemokraterna blev större än Moderaterna och ändå inte släpptes in i regeringen – för att inte tala om fick statsministerposten – uppskattas förstås av alla oss som betraktar SD med fasa. Men det har lett till ett som det heter unikt läge i svensk politik, en situation där det regeringsbildande partiet helt saknar det självförtroende som annars brukar följa på köpet. I tidigare moderatledda regeringar har som bekant inte saknats arrogans och maktfullkomlighet i förhållande till de mindre koalitionspartnerna.
Nu senast i samband med Sveriges EU-ordförandeskap har det blivit tydligt att Moderaterna, tidigare ett kolossalt EU-vänligt parti, tar hänsyn till vad SD anser om en ny gemensam europeisk flyktingpolitik eller nya klimatpolitiska verktyg på EU-nivå. SD må ha kappvänt i Natofrågan, men vad gäller sin EU-fientlighet har de inte backat en tum. Och Moderaterna gör vad man kan för att blidka dem, i from förhoppning om att EU säkert överlever i några månader till, fram till att Spanien tar över vid halvårsskiftet.
Och det gör EU. Sveriges anseende däremot har fått sig några riktigt hårda törnar. Utländska journalister ställer nu öppet frågan: är det Sveriges regering eller dess stödparti som styr landet?
I en mer avslappnad tid hade vi i oppositionen kanske kunnat leva med detta. Låt borgarna skämma ut sig i en mandatperiod så återgår allt sedan till det normala, och så vidare. Men tiden är inte avslappnad. Kriget, inflationen, energin och klimatet – det måste till något bättre än detta onaturliga koalitionsstyre där det starkaste partiet hela tiden kan ställa krav och aldrig behöver ställas till svars.
Hur löser man det? Jo det gör man med en helt annan koalition, en med Socialdemokraterna, Moderaterna, Centern och Liberalerna. Tar man bort den allt förgiftande frågan om förhållningssättet till SD är det inte mycket numera som skiljer dessa fyra partier åt, särskilt inte vad gäller de akuta krisfrågorna. Samtliga vill in i Nato på riktigt, samtliga vill föra en ansvarstagande inflationsbekämpande ekonomisk politik, samtliga tror på EU för att lösa gränsöverskridande problem och samtliga vill tillgodose energibehoven hos både svenska hushåll och svensk basindustri.
Så enkelt är det. SD är problemet, inte lösningen. Ta bort SD ur ekvationen och helt plötsligt så står vi där med en regering som representerar det närmaste vi har en samlad, sansad folkvilja. Den breda politiska mitten återfinns inte i något enskilt parti. Den lever och frodas i det svenskaste vi har: kompromissen.
***
Läs även: Orkar borgerligheten ta chansen?
