Sekterna har tagit över normaliteten

Minns ni Knutby? Knappt, eller hur? 

Jag träffade Kristi brud en gång. Det var en annan sorts väckelserörelse, Aftonbladet, som hade bjudit in henne på en internkonferens på Berns. Det här var på den tiden när kvällstidningar fortfarande gjorde så mycket pengar att de var kung i baren dygnet runt. Om jag inte missminner mig var den andra gästen Anna Politkovskaja. 

Man blir alltid en aning förväntansfull när man ska frottera sig med sektledare, eller biträdande sektledare: Kristi bruds ställning är, om jag förstått saken rätt, fortfarande en aning omtvistad. Ska man hänga vitlök om halsen? Ska man ha ett krucifix – i det här fallet kanske ett upp-och-nedvänt krucifix – redo i fickan? Kommer man, kort sagt, att kunna freda sig? 

Det gick bra, utan rekvisita. Visst fanns en spänning i luften när hon steg upp på scenen för att berätta om sina upplevelser på andra sidan drevet, men den kom inte från Kristi brud själv, utan från publiken. Spänningen pyste långsamt ut, i takt med att hon redogjorde för ungefär samma mediekritik som vilken Micke Persbrandt som helst. Mot slutet kunde det lika gärna ha varit ett kommunalråd från någon kommun i Hälsingland som stod på scen. 

Till och med i karismatiska rörelser är det där med karisma en undflyende sak. Ofta omöjlig att förklara: Helge Fossmo själv – nyligen villkorligt frigiven, så grattis – påminde mig alltid om en genomsnittlig slöjdlärare, snarare än Jim Morrison. 

Har det förresten inte varit väldigt ont om sekter på sistone? Visst, vi har klaner, IS-krigare, Elon Musk och Alexander Bard, men när samlades senast ett gäng utbrända IT-konsulter i Globen för att levitera kollektivt? Jag minns inte ens när jag senast såg ett gäng väna Krishnaanhängare mantra sig fram längs Drottninggatan. 

Det är förbryllande, för vi lever i en tid full av alternativa förklaringar. Antivaxxare tror att vi alla fått Bill Gates DNA implanterat i oss. Staten lutar åt att vi kan välja kön, eller till och med låta bli att göra det. Det amerikanska försvaret sysslar, att döma av tidningarna, mest med att spekulera om UFO:n. Alla är övertygade om att slutet är nära, de tvistar bara om det är kärnvapnen, klimatförändringarna eller invandringen som är dödsstöten. Grogrunden för sekter måste vara bättre än i nästan någon annan epok i historien. 

Men det är kanske just där som svaret ligger. 

Det började redan på sjuttiotalet. Det var då subkulturerna inte nöjde sig med att muttra i samhällets utkanter. De ville in i centrum och de lyckades förträffligt. På ett par decennier hade vi för första gången fått en antielitistisk elit: makthavare som byggde hela sitt maktinnehav på att opponera mot makten. Den rådande ordningen togs över av kulturradikaler, vars identitet bestod i att omstörta den rådande ordningen. Och så fortsatte det på den vägen. 

Vid det här laget får man leta efter subkulturer som inte blivit huvudfåra, från transaktivism till Sverigedemokrater. En Kristi brud som Greta behöver knappt ens sätta sitt märke i subkulturen, innan hon omfamnas av alla och hamnar i centrum. Företag och myndigheter lägger ned miljoner på att hbtqi-certifiera sig. 

Saken är helt enkelt en fråga om perspektiv, eller kanske snarare utsiktspunkt: det är en synvilla att det råder brist på sekter. Vi står mitt i dem. Till och med de mest motståndskraftiga piskas in i en eller annan av de allomfattande sekterna, det ser kulturkrigets ständiga bataljer till. Den som tvivlar behöver bara läsa Sveriges största morgontidning, DN, vars redaktion ännu inte går klädd i orange lakan eller säljer kurser om de åtta dynamikerna, men ägnar större delen av sina dagar åt att slipa på läran, identifiera och stöta ut kättare. 

De hemvävda Knutbysekterna har helt enkelt konkurrerats ut av de industriella massmarknadssekterna. Den enda verkliga subkultur som finns kvar är antagligen normaliteten, som puttrar här och där i samhällets utkanter, föraktad av alla. 

***

Läs även: Det är inte konstigt att vi vänder oss till det mystiska

Läs även: Därför är spiritismen på väg tillbaka