Semester, Lego, Oxford bags och Pridefestivalen

Måndag 

Semester är, antar jag, ett sinnestillstånd. Hittar man det inte inom sig, spelar det ingen roll vart man åker. Hittar man det kan man, som jag, producera som vanligt och ändå leva i illusionen att man har semester. En riskabel sak att skriva, förstås, eftersom man lägger sig öppen för anklagelser att ständigt ha semester, i strid med alla arbetslinjer. 

Hur det än är med det: jag vet inte om det är sommarens sinnestillstånd, min ålder eller möjligen mitt kön – män sägs vara så asociala – som gör att både mitt inre och mitt ansikte drar ihop sig så snart telefonen ger ett ljud ifrån sig. I allmänhet rör det sig inte om otrevligare saker än att verkstaden vill berätta att bilen snart är färdig, ofta om vänner som vill bjuda in oss, eller – så här års om man bor på Österlen – åtminstone sig. Jag är ingen eremit. Båda alternativen resulterar oftast i något trevligt, ibland minnesvärt. Ändå känner jag att det stramar i käkarna varje gång det surrar.  

Rod Dreher, en aningen udda amerikansk konservativ som nu gått i ”exil” i Budapest, skrev för några år sedan The Benedict option. Poängen var att kristna borde skapa sina egna samhällen, utanför den sekulära samtiden. För mig lät det, på det stora hela, som det mellanvästern där jag gick i high school, åtminstone tills politiken trängde sig in även i den delen av Amerika. 

Drehers inspiration kom från filosofen Alasdair MacIntyre som nämnde den helige Benedikt, Europas skyddshelgon, i sin utmärkta After Virtue. MacIntyre var inte särskilt glad åt att vara inspiratör: han hade inte efterlyst någon frivillig kristen apartheid, utan ett aktivt engagemang för att förändra samhällsordningen. Men jag misstänker att framgången för Drehers bok inte berodde på en spridd längtan efter att få vara del av något litet sektlikt lokalsamhälle. Däremot en längtan efter att få vara ifred. Det var världen som Dreher ville rensa bort, snarare än församlingen som han satte i dess ställe, som lockade. The world is too much with us, som Wordsworth skrev. Vi behöver semester.  

Tisdag 

Nils Funckes debattartikel i Svenskan om att regeringen är på väg att slarva bort meddelarfriheten – den kom igår, men jag ligger efter – är som vanligt glasklar och välargumenterad. Det kommer inte att hjälpa, för den typen av synpunkter är för tillfället inte efterfrågade. Han ropar ned i en säck potatis, hur väl han än ropar, för att låna ett uttryck av Thomas Gür. 

En behållning är ändå att Funcke, åtminstone för mig, har samma rara kvalitet som Slas: man kan inte läsa honom utan att höra hans röst. I Funckes fall en gnisslande västgötska, som knyter an till en tid när buset kunde hållas på mattan med saltskott och hästhandlare hade gummisnodd kring plånboken. 

Pridevecka och jag ser på Instagram, det enda sociala medium jag har, att Rädda Barnen anser att barnkonventionen innebär att man måste stödja könsbyte på barn. Jag undrar om någon blir förvånad? Det är nästan tjugo år sedan Amnesty – en annan organisation som brukade vara möjlig att stödja – radade upp dubbla led bistra brudar i bröllopsklänning för att lansera idén om äktenskapet som en täckmantel för mäns våld mot kvinnor.  

Talar med en vän i Blekinge, som väl får räknas som Sveriges motsvarighet till Georgia i Den sista färden. Den allmänna uppfattningen om koranbränningarna där är en som antagligen delas av svenskar i gemen: sätt stopp för dumheterna och kasta ut bråkstakarna. Inte så märkligt: den tjattrande klassen undviker att tala om saken, men i bredare lager har man noterat att de här spektaklen nästan undantagslöst initieras av folk som kommit hit från samma länder som nu förfasas över det som sker. Det är, som jag aldrig upphör att påpeka, ett importerat problem. Det gör inte nödvändigtvis saken lättare, men om inte svenska politiker börjar tala om det som sker på ett sätt som medborgare i allmänhet kan uppfatta som något annat än ängsligt, krystat och förljuget, kommer det att bli svårt att undvika lagskärpningar. 

Det är möjligt att det kan bli det ändå. Funckes invändningar mot utökade befogenheter för polis och åklagare är rimliga, men det finns ett verkligt problem: stora delar av svensk lagstiftning förutsätter ett rätt homogent samhälle med hyfsat stark social kontroll och en allmän dragning åt konformism. Det Sverige finns inte längre. Inte ens vår generösa yttrandefrihet är oberoende av det samhälle som den ska tillämpas i. Vi smickrar oss ofta med att tänka att vi har vår breda yttrandefrihet, därför att Sverige är ett så enastående vidsynt, modernt och principfast land. Men sanningen är antagligen att vi har den därför att svenskarna varit återhållsamma med sina åsiktsuttryck, jämfört med befolkningar i många andra länder. Svenskar är rätt dåliga på kravaller och revolutioner. I det nya Sverige är det inte så. Följden blir att de fina principerna får helt andra konsekvenser än de brukade få. Det är egentligen ganska enkelt: om den kulturella och sociala sammansättningen i ett land förändras snabbt och kraftigt får det långvariga och bestående konsekvenser. 

Onsdag 

Ska man stoppa pengarna i något är gammalt Lego en bra idé. Rodan, vår sydafrikanska konstnärsvän på Sverigebesök, visade mig häromdagen en artikel ur The Guardian som förklarar att Lego är en mer lönsam investering än guld, aktier, obligationer, konst eller vin. Jag hade ägnat dagen åt att sortera mitt gamla Lego i sex-sju förvaringsboxar, inför vårt barnbarns besök, och kände mig genast angenämt dekadent. Det är något särskilt med att se en tre och ett halvtåring hantera ens samlade förmögenhet med självklar nonchalans. 

Cancern har tagit Pee-wee Herman, egentligen Paul Reubens, som fick de sjuttio år Psaltaren lovar oss. När han arresterades för att ha blottat sig på en porrbiograf i Florida 1991, blev det ett fasligt ståhej om att han inte alls såg ut som den pojkaktigt plastige Pee-wee på polisens förbrytarfotografi, utan som en alldeles genomsnittlig halvlodis. Det var ett gott betyg åt Reubens livsverk: till och med i hans vuxna publik hade ingen kunnat föreställa sig att han var en riktig människa, som dessutom hade sexdrift.  

Torsdag 

Vi har mycket att vara avundsjuka på finnarna för. Natomedlemskapet, till exempel. Men just nu är det nog de sannfinländska ministrarnas lager på lager av gamla förgripligheter på sociala medier som mest av allt gör svenska journalister gröna av avund. Koran rage boy Jomshof och Björn Söder – som i går kväll i några timmar plockade upp pedofilspåret i en nu raderad tweet om Pridefestivalen – gör sitt för att försöka tillfredsställa journalistkåren, men man får inte riktigt den där känslan av finskt haveri. Såväl sverigedemokrater som journalister får helt enkelt anstränga sig lite mer. 

I morgonens nyhetssändning i radio ges chockbeskedet att Sverige lider akut brist på psykologer: det finns bara 86 psykologer per 100 svenskar. Även om den psykiska ohälsan ökar låter det i mina öron som rätt heltäckande. De 14 per 100 som blir över ska trots allt klara av allt annat. Uppgiften kommer från Dagens Nyheter, där de tre nollorna i 86 per 100 000 inte tappats bort. Men ingen på Sveriges Radio verkar lyssna på de egna nyheterna. I nästa nyhetssändning är det fortfarande 86 psykologer per 100 svenskar. 

Fredag 

Resultatet från de eritreanska kravallerna på Järvafältet är 50 skadade och ett 100-tal omhändertagna. Jag står i tacksamhetsskuld till verkligheten, som så generöst, omgående och tydligt bekräftar min tes om hur vi importerat vår sociala oro, men ibland vore det bättre att ha fel. 

Plötsligt talas det både här och där om hur oklädsamt och omodernt det är med män i smala byxor. Nu är det vidd som gäller, gärna i övermått. Så, efter nästan exakt 100 år, är Oxford bags tillbaka. 

Det påstås ibland att det var esteten Harold Acton och Bob Boothby – sedermera konservativ politiker, älskare till Dorothy Macmillan och en aning för nära vän med de kriminella Kraytvillingarna – som, när de var studenter under förra tjugotalet, introducerade Oxford bags. Det är tveksamt om de var först, men de gjorde i alla fall sitt för att locka unga män att hänga så mycket tyg kring benen att de såg ut att bära kjol. Jag måste genast ringa min skräddare. Med lite tur innebär det dessutom att vi till sist slipper se alla vuxna män i alltför små och korta kavajer. Det är hög tid för svenska män att låta sig inspireras av Harold Acton och Bob Boothby, snarare än Fleksnes. 

Lördag 

Det är stor raggarcruising på Sveavägen i Stockholm i dag, som kulmen på Stockholm Car meet. Det är också Prideparad. 

Det är intressant att notera statushierarkin mellan subkulturer. Statsministern går i pridetåget och bjuder pridefirare på drinkar i Sagerska. Inte ens en ynka statssekreterare åker med i cruisingen. Det närmaste ett officiellt erkännande raggarna kommer, är några selfisar av Per Gudmundson, som trots allt var Ebba Buschs presschef i ett drygt år. 

Söndag 

Liberalen Fredrik Malm skriver välresonerat om koranbränningarna i Svenska Dagbladet och använder genomgående uttrycket ”den irakiske koranbrännaren Salwan Momika”. I går skrev Palina Neuding på Svenskans ledarsida under rubriken ”Andras konflikter hör inte hemma här”. Det tar sig. 

I tidningens kulturbilaga, enbart söndagsgodis numera tyvärr, skriver en docent i historia om sin konsumtion av självhjälpsböcker. En handfull meningar in i texten läser jag: ”Säger fullt sanningsenligt att jag läser fler romaner än henne.” 

Blir man en bättre människa av att läsa romaner? Frågan ställs ständigt. På det stora hela är nog den allmänna meningen att man inte blir det. Uppenbarligen blir man inte ens bättre på svenska. 

Det stora regnet drar in över landet och DN har satt den smått klassiska rubriken: ”Regn över hela landet att vänta: ’Ovanligt’”. SMHI har lagt ut varningar i regnbågens alla färger och vår minister för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, twittrar dystert förmanande om fastighetsägares ansvar för sin egendom. Får man vatten i källaren, är det inte säkert att räddningstjänsten kan komma förbi med en pump, förklarar han. ”Liv, hälsa och samhällsviktig verksamhet” behöver prioriteras. 

Begäret efter att bygga en ark är nästan oemotståndligt, men bara nästan. Nu, när varje kommun, myndighet och riksförbund ska biffa upp civilförsvarsfunktionerna, sker det inte utan biprodukter. En sådan är naturligtvis ständiga varningar för väder, vind och allt annat som kan jävlas en aning. Är man anställd för att larma, vill man trots allt visa att man behövs då och då. Den långa julafton epidemiologerna firade under pandemin har nu lämnats över till civilförsvararna. Snart har varje dag sin egen katastrofvarning.

***

Läs även: Om att ge israeler svenska pass, Bidens skumrask och golfströmmen

Läs även: Hollywood var bättre förr