Sent ska syndaren vakna

En villaägare som drabbas av inbrott kan givetvis inte lasta larmbolaget. Men om väktarna inte rycker ut direkt utan låter tjuvarna hållas? Har inte de då också ett ansvar? Inte för själva brottet förstås, men för att inte ha stoppat det? Eller åtminstone begränsat skadan? Jag kan tycka det. I synnerhet om vakterna visste att det fanns stöldbegärlig egendom i hemmet. Plus att erkänt skumma typer rörde sig i grannskapet.

Hösten 2015 avslöjade Dagens industri att fondbolaget Falcon Fund drevs av skojare. Därefter tog det Pensionsmyndigheten ett halvår att säga upp avtalet med Falcon och kräva tillbaka spararnas pengar. När det äntligen skedde hade de 22 000 kunderna förlorat halva sitt PPM-kapital, totalt 1,2 miljarder kronor.

I höstas, ett år efter att Falconskandalen briserade, stoppade Pensionsmyndigheten två andra fonder. Och häromveckan kom beskedet att 325 miljoner saknas i en av dessa.

Så nyligen, en och en halv månad efter att Svenska Dagbladet påbörjade sin granskning av Allra Fonder, sades fondbolagets avtal upp och 16 PPM-miljarder krävdes tillbaka (ett beslut som nu är föremål för rättslig tvist). Hur mycket av dessa pengar spararna får tillbaka återstår att se.

Dessa tre skandalbolag har några saker gemensamt. För det första har alla uppstått ur – eller har kopplingar till – någon av de oseriösa »fondrådgivarna«, alltså företag som genom aggressiv telemarketing förmår aningslösa och okunniga PPM-sparare att flytta sina pensionspengar (nästan alltid från statliga Såfan till något dyrt och dåligt alternativ). För det andra har de på kort tid byggt upp stora kundbaser och ett stort förvaltat kapital. För det tredje har fonderna ingen eller bara liten verksamhet utanför PPM-systemet.   

Allt detta vet Pensionsmyndigheten. Den har i flera år har haft ögonen på och varnat för fondrådgivarna och försökt stoppa dessa. Myndigheten använde dessutom kriterierna ovan när den aktivt började leta efter oseriösa aktörer på fondtorget. Ändå var det medierna som först uppmärksammade två av de tre skandalbolagen, Falcon och Allra. När dessa väl var på radarn tog det ändå månader för myndigheten att agera resolut. Vem vet vilka manövrar bolagen hann med under den tiden?

Jag intervjuade Pensionsmyndighetens generaldirektör Katrin Westling Palm nyligen. Då frågade jag både varför myndigheten inte var mer restriktiv med att släppa in fonder på fondtorget och varför senfärdigheten var så stor när syndare väl uppdagades.

Det första, förklarade hon, beror på att riksdagen har bestämt att PPM-torget ska vara öppet. Med nuvarande regler går det helt enkelt inte att utestänga fonder som uppfyller de formella kraven. Det spelar alltså ingen roll om det finns tveksamma figurer i bakgrunden. För mig klingar den ursäkten lite som den slitna »vi lydde bara order«. Juridiken räckte ju uppenbarligen för att slänga ut skojarfonderna sedan de hade exponerats av medierna. Gick det verkligen inte att göra något tidigare, helst i samband med att de sökte till torget?

Och apropå långsamheten sa Westling Palm att det är ett stort myndighetsingripande som påverkar många människor att stänga av en fond. Därför är det viktigt att beslutet är välgrundat och fattat enligt alla konstens regler. Det bestrider jag inte. Fast det gick ju att korta handläggningstiden med 75 procent från Falcon till Allra, så lite borde det gå att göra åt effektiviteten också.

Det senaste året har bondfångare lurat tiotusentals PPM-sparare på 1,5 miljarder kronor, kanske mer. Det är inte Pensionsmyndighetens fel. Däremot hade den kunnat vara på sin vakt, haft ögonen på de fula fiskarna och begränsat skadorna snabbare när något väl hände. Som ett väl fungerande larmbolag, ungefär.