Ser vi slutet på det politiska nyspråket?
Göran Hägglund fick hela politik-Sverige att söka kontakt med vanligt folk. Kan det vara början till slutet för politikens nyspråk?
Toppbild: TT
Under semestern hamnade George Orwells essä om det politiska språket överst på nattduksbordet. Mästaren ger några tänkvärda tips till den som ska skriva ett tal, en debattartikel eller kanske pamflett:
- Använd aldrig en metafor, liknelse eller annat uttryck som du är van att se i skrift.
- Använd aldrig ett långt ord när ett kort duger.
- Om det är möjligt att stryka ett ord; stryk det.
- Använd aldrig passiv ordföljd när du kan använda aktiv.
- Använd aldrig främmande fraser, fackuttryck eller kanslispråk om det finns motsvarande vardagsord.
- Bryt mot alla ovanstående regler, hellre än att skriva något barbariskt.
Råden är så goda och allmängiltiga att inte bara politiker utan alla vi som tillhör ”mejl-kasten” (alltså försörjer oss på att producera ord, se artikeln om demonstrationerna i Nederländerna) borde rätta sig efter dem. Att så inte sker blev uppenbart då jag kom åter till kontoret och fann ett recensionsex av Svensk floskelordbok i posten. Författaren Fredrik Kullberg bjuder på en klyschfest som borde få varje svensk skribent – och mellanchef – att rodna. Agil, utanförskap och värdegrund är några av godbitarna. Eller ett hurtigt ”utmaning” i stället för det deppiga ”problem”.
Nåväl, den uppmärksamme noterar att jag utelämnade politiker från dem som borde skämmas över det självbefläckande bruk av ärans och hjältarnas språk som breder ut sig. Orsaken är en spaning från Johan Hakelius, som i senaste Fokus beskriver hur förre KD-ledaren Göran Hägglund jämfördes med Goebbels när han talade om ”verklighetens folk” i Almedalen 2009. I årets valrörelse, däremot, drar partier från höger till vänster plötsligt in ”vanligt folk” i debatter om allt från elpriset till vårdköerna och vidare till gängkriminaliteten.
Svänger pendeln? Är nyspråksgalenskapen på väg att brytas? Och ska vi i så fall tacka politikerna för den saken? Möjligen har de inte läst Proust och Houllebecq på ett tag. Men kanske kan de sin Orwell.
***
Läs även: Ett ”och” betyder så mycket
