Sex som sömnmedel
De är därtill skrivna av kvinnor, men eftersom kvinnliga författare antas skrämma bort manliga läsare så har de fått sina förnamn kortade till de mer könsneutrala J.K. (Joanne Kathleen) Rowling respektive E.L. (Erica Leonard) James.
Båda verken är dessutom gigantiska snackisar över hela världen och franchise-prylarna är en del av den enorma businessen. Min son har en exakt replika av Potters trollstav från filmerna. Medan jag som mamma antas vilja köpa geishakulor, eftersom detta urgamla sexuella hjälpmedel nu presenteras som »nytt« när det paketeras i en Fifty Shades-ask.
Och ungefär där slutar väl likheterna.
För Harry Potter må vara en övernaturlig berättelse om trollkarlar, men den är ändå mer trovärdig än James bdsm-saga.
Jag kan faktiskt inte svära i sten på att det inte går att flyga på kvastar, men jag kan med 100 procents säkerhet intyga att det inte finns någon »mödomshinna« att »spräcka« på kvinnliga oskulder.
Jag har testat att ta mig genom dörrar med formeln »Alohomora«, och det har hittills inte gått något vidare, men jag tänker att det kan ha att göra med mitt uttal.
Jag kan däremot intyga att det inte finns en chans i vare sig himlen eller helvetet att om jag som kvinna bara är tillräckligt tillmötesgående, undergiven, bekräftande och kärleksfull så kan jag få en trasig, känslostörd man med en stark vilja att skada kvinnor att sluta slå.
Det kanske funkar i sagorna – men inte i verkligheten.
För medan jag märker att mina barn just tar Harry Potter-böckerna för vad de är – en verklighetsflykt – så har »Fifty Shades« redan kommit att bli något slags manual till romantik och sex – i verkliga livet.
Och ja, sexet i böckerna. Det som alla pratar om. I sina bästa stunder är det lika spännande (och refererat in i detalj) som en quidditch-match. I sina sämsta stunder läser jag med känslan av att drabbas av Petrificus totalus. Och säga vad man vill om användningsområdena för erotisk litteratur, men det är väl inte tänkt som sömnmedel?
Men romantiken? Den består av lika delar dyra presenter från honom och ständiga ursäkter från henne, kryddat med klyschan om Mannen Med Makt som lär upp Kvinnan Med Noll Koll. För er som inte kopplar hänvisningen kan jag avslöja att Mr Greys lyxyacht heter Fair Lady.
Egentligen vill jag jubla över att 40 miljoner människor »äntligen« frossar i kvinnlig lust, eftersom denna så sällan får synas i vare sig film eller litteratur.
Men det är så förtvivlat sorgligt att det fortfarande inte är så att vi kan få läsa om en kvinna som tar för sig sexuellt – utan som blir upplärd.
Det är som att vårt samhälle fortfarande inte till fullo kan hantera en kvinna som äger sin sexualitet, ens sin egen kropp. Hon njuter, ja, men aldrig på sina egna villkor.
Det är inte i sängkammaren berättelsen tappar all form av trovärdighet – utan i beskrivningen av »verkligheten« där utanför. Där män antas vara multilingvistiska miljardärer med perfekta kroppar och ett svårkontrollerat behov av att slå och straffa.
Och där kvinnor ännu en gång får höra amsagan om hur hon – bara hon – med sitt ömma hjärta, sin oskuldsfulla själ och sin överlämnade kropp kan rädda honom från sina plågor.
Det är då jag önskar att den sista sidan i »Fifty Shades«-trilogin innehöll glömskeförtrollningen Obliviate.
