Sexfixera rätt

Svenskarna är missnöjda med sexlivet! ropar RFSU:s upplysningstjänst Kådiskollen, och man undrar ivrigt varför.

Det framgår inte. Men alla andra verkar nöjdare, både de 27 procent av danskarna som har samlag flera gånger i veckan, och de 8 procent finnar som orkar. Men till och med de mindre pilska finländarna är nöjda med sitt sexliv.

Kanske svenskarnas missnöje bottnar i deras torftiga fantasier? 37 procent fantiserar om gruppsex, något som 10 procent har prövat på. 23 procent drömmer om att ha sex med en kompis. Jo, faktiskt. 17 procent fantiserar om att ha sex på en plats där risken för upptäckt är stor. Det är inte att rekommendera. Häromveckan kastades ett medelålders par av långfärdsbussen till Småland, just för att de vågat testa.

RFSU:s larviga undersökning innehåller ett glädjande besked – klamydia minskar i Sverige, och ungdomarna har blivit bättre på att använda kondom.

Bara för ett år sedan duggade larmen tätt, om att vi drar på oss klamydia i onödan och att gonorrén kommit tillbaka, för att inte tala om herpes. Inte roligt för den som drabbas, särskilt inte i unga år. Men på något sätt trivialt, inget att bygga en kulturdebatt på.

Annat var det på 1880-talet! Då var det könssjukdomarna, sexlivet och sedligheten som utgjorde själva debatten. Allt handlade om detta. Alla hade en åsikt.

Nationalekonomen Knut Wicksell skrämde vettet ur borgarna i Uppsala när han 1880 pläderade för preventivmedel och barnbegränsning i kampen mot fattigdomen. Han ivrade också för tidiga äktenskap så att gossarna i sin nöd inte skulle välja det usla surrogatet att gå till prostituerade, och dra på sig dröppel och syffe, som Fröding rimmade om: »med fläckta kalsonger, och knas med kondonger.«

Och vad handlar Ibsens pjäs »Gengångare« om? Jo, om den hemsökta familjen Alving, där sonen blir galen av faderns syfilis. Den gjorde skandal: »Skräck och gift, ormar och liklukt – på julbordet i ett Kristet hem hör boken inte hemma.«

Gerda von Mickwitz skrev novellen »Mässling«, om hur unga frun får röda utslag, smittad av sin mycket äldre make. Minsann ingen barnsjukdom, utan syfilis i första stadiet. Ibsens kollega Björnstjerne Björnson kastade sig in i debatten med »En handske« – och krävde avhållsamhet av de unga männen, solidariskt med flickorna.

Då flög Strindberg i taket. I sina »Giftasnoveller« skildrar han en ung man som blir sjuk och tvinar bort, men inte av könssjukdom, utan av avhållsamhet och för l i t e sex.

Munch målade sina kyssar och rödhåriga vampyrer och dekorerade tavelramen med spermier. Och hans landsman Christian Krogh både skrev och målade om Albertine, på besiktning hos polisläkaren i Oslo. De prostituerade sågs ensidigt som smitthärdar och skulle besiktigas av läkare varje vecka. Var de friska fick de grönt kort, var de sjuka fick de sitta på avbytarbänken.

Och mitt i allt detta kommer Ellen Key sättande med flaxande kjolar och predikar fri kärlek för alla, också för flickorna! Luktsalt! Modigt hejar hon fram Frödings dikt »En morgondröm« – där »flickan med vittskilda knän och med skälvande sköte /Var den älskades åtrå i möte.«
Oskuldsfullt, rakt igenom, tyckte Key, men det var det inte många som tyckte. Fröding blev fälld i rätten.

Men att släppa till flickorna var det ännu inte tal om. Uttrycket var Ivar Lo-Johanssons, på trettiotalet, när han tyckte att den sexuella nöden var för stor. Fast Ellen Key hade nog ändå tänkt sig att flickorna själva skulle få välja.

Den dystra sanningen var att underklassens flickor fick tjäna alla samhällsklassers män – och alla blev sjuka. Könssjukdomarna var ett gissel.

Detta var ofta själva anledningen till att kvinnorna sökte sig till läkaryrket. Sveriges första medicinstuderande Hildgard Björk sa att hon ville bara komma åt prostitutionen. Och Sveriges första färdiga kvinnliga läkare, Karolina Widerström, blev också vår första sexualupplysare, socialt skarpögd: »Så länge arbetsgivarna betalar svältlöner har de direkt skuld uti de människors störtande som befolka otuktsnästena.«

Heder åt Ellen, Hildegard och Karolina. Själva familjeflickor, uppfostrade att tro på storken och mässlingen, öppnade de fönstren på vid gavel i flickornas sjukrum och släppte in luft och ljus.

På fem kontinenter väntar flickor ännu i dag på Karolina Widerström och Ellen Key. Om flickorna själva får välja: Rätten till den egna kroppen, sexualupplysning och kondong! Men inga svenska sexfantasier, tack.

***
För övrigt kan man nu se Ibsens »Gengångare« på Stockholms stadsteater, med Helena Bergström som stackars fru Alving. Pjäsen skrevs 1881 men verkar i Sofia Jupithers regi vara tillkommen i år. Ruskigt bra.