Sifferexercis i ett vattenglas

SVT:s Agenda förra söndagen bjöd på partiledardebatt mellan statsministern och oppositionsledaren. Men frågan är om tittarna blev så mycket klokare över alternativen.

Den första delen av debatten handlade om vem som plagierar vem i skolpolitiken. Det var svårt att undvika slutsatsen att partierna numera står varandra nära. Den andra delen rörde statsfinanserna. Här haglade beskyllningar och tunga slag. Reinfeldt anklagade s-politiken för att vara full av »budgethål«. Löfven kontrade med att statsministern var dåligt påläst. Miljarderna visslade runt den hukande programledaren.

Tempot var ohyggligt, och tittaren hade inte en chans att avgöra vem som hade rätt – om någon hade det. Kommentatorerna i medierna ställde sig i analysen efteråt lika frågande. Även jag, som ändå arbetat i finansdepartementet, hade svårt att hänga med.

Jag är rätt säker på att väljare stöts bort av den här typen av slagväxlingar, där politiker angriper varandra med skurar av okontrollerbara siffror. Men det hade inte behövt bli så. Båda debattörerna hade delvis rätt, men de talade förbi varandra. De hårda slagen var missriktade.

Socialdemokraterna utgår från sin budgetmotion – den som lades i höstas, som svar på regeringens budgetproposition. Den är det enda sammanhållna budgetdokumentet från socialdemokraterna för detta budgetår. Den motionen är, så vitt jag kan bedöma, »totalfinansierad« i meningen att den inte ger ett svagare budgetsaldo än regeringens budget.

Men sedan dess har nya förslag lagts, och nya utspel kommit. Bland annat har socialdemokraterna sagt att de inte river upp ett nytt jobbskatteavdrag om de träder till. Partierna skiljer sig också åt om brytpunkten i skatteskalan. Netto skulle detta kosta runt 12 miljarder i det socialdemokratiska budgetförslaget.

Är det därför rätt att anklaga socialdemokraterna för »budgethål«? Nja, bara om man kräver att oppositionen för varje enskild fråga bör redovisa finansiering och totalkonsekvens för budgeten som helhet. Men det är långtifrån självklart. Om oppositionen presenterar sammanhängande budgetalternativ till regeringens budgetpropositioner i de stora budgetmotionerna en gång på hösten och en gång på våren, då är det svårt att bli särskilt upphetsad över tillfälliga »hål« (eller överskott) däremellan.

För egen del är jag rätt säker på att Magdalena Anderssons budgetmotion i vår kommer att lämna ett »totalfinansierat« alternativ till regeringens budget. Hon har knappast råd att göra annorledes, eftersom hon och Anders Borg självmant valt att ställa upp i ett veritabelt SM i fiskal trovärdighet.

Så just denna sifferexercis är en storm i ett vattenglas. Men värre är att detta vattenglas tillåts blockera långt viktigare frågor – nämligen vilken långsiktig strategi kombattanterna egentligen har för de offentliga finanserna.

Sverige har i snart 20 år haft ett överskottsmål för budgeten. Det har tjänat oss väl. Sverige har numera starka statsfinanser. Statsskulden är låg – mindre än hälften av EMU-snittet. Vi slapp spara hysteriskt under krisåren.

Men därav följer inte att vi bör fortsätta lägga överskott på hög. I dag har staten faktiskt en betydande finansiell nettoförmögenhet, arbetslösheten är hög och inflationen obefintlig – medan infrastrukturen lider av stora brister, Sverige är AAA-rejtat och det är rekordbilligt för konungariket att låna.

I det läget finns inga goda skäl att prioritera överskott i statsfinanserna. Den som oroas över statens förmåga att klara pensionerna borde rimligen föreslå högre pensionsålder snarare än offentliga överskott. För den fiskalt nervöse kan påpekas att även med ett balansmål kommer statsskulden att minska då ekonomin växer.

Den verkligt viktiga diskussionen rör alltså inte saldoexercisen. Den handlar om hur Sveriges fiskala muskler ska användas för att bygga ett starkare samhälle för morgondagen. Vilka är uppgifterna? Möjligheterna? Riskerna?

Men denna debatt är totalt blockerad av det pågående svenska mästerskapet i kamrerskap och av försöken att utmåla motståndaren som oansvarig. Blockeringen blev till yttermera visso än mer cementerad av partiledarnas debatt.

För övrigt inser både Anders Borg och Magdalena Andersson detta. Jag lovar att äta upp min Borsalino om inte överskottsmålet under nästa mandatperiod ersätts av ett balansmål – oavsett regering.