Fastighetsskatten ett fuskbygge

På sjunde eller åttonde försöket så har nu alliansregeringen till slut lyckats ena sig om ändringen av fastighetsskatten. Något avskaffande av skatten är det knappast, snarast en ny komplicerad kombination av avgifter, avdrag och skatter, som med all sannolikhet kommer att ändras igen, antingen av alliansen, eller av Mona Sahlin.

Problemet med fastighetsskatten är i botten extremt enkelt.

Självklart ska vi ha skatt på boende. Vi har redan skatt på tjänster och på inkomst av kapital. Att bo är lite av båda. Det är en tjänst, men värdet av tjänsten tar sig i huvudsak uttryck i att värdet på huset stiger. Ju mer värdefullt det är att bo på ett visst ställe, desto dyrare blir huset som ger denna utmärkta tjänst. Det blir en kapitalvinst, som ska beskattas som alla andra kapitalvinster.

Anledningen till att nationalekonomer älskar just denna skatt är att den är svår att smita ifrån. Kapital kan placeras utomlands, arbete ske svart, men ett hus står där det står. Skatten styr därför inte vårt beteende. Skatt på arbete leder till mindre arbete, skatt på kapital till skatteplanering. Huset står fortfarande där det står, möjligen lite sämre underhållet.

Den gamla fastighetsskatten var dock både ologisk och orättvis. Huset beskattades varje år, enligt ett av Skatteverket tillyxat värde, utan att huset någonsin sålts, utan att någon fått pengar i handen.

Det självklara vore att beskatta boendet genom att ta ut en skatt på vinsten. När man säljer huset skattar man för vinsten, 30 procent, som på allt annat kapital. Men det gör vi inte i Sverige. Så länge pengarna går till att köpa ett dyrare hus kan man nämligen skjuta upp vinstskatten på boendet, om och om igen. Vinster för över 220 miljarder kronor ligger nu fast i sådana uppskov.

Varför dessa uppskov? Det argument som ekonomerna använder men som sällan förklaras ordentligt är att om skatten gör det svårare att byta upp sig till ett dyrare hus så kanske man inte vågar söka jobb någon annanstans. Arbetslösheten kan förvärras när folk inte flyttar. Det kallas att rörligheten hämmas. I själva verket är det dock en teori som är dåligt bevisad.

Egentligen borde hela saken avgöras av marknaden. Om flytten är värd det nya jobbet eller ökade lönen, handlar det bara om att låna till skillnaden mellan vad det gamla huset gav, och vad det nya kostar. Måste man betala skatt på vinsten av gamla huset blir det mer att låna.

Och det är ungefär det som Anders Borg och Göran Hägglund nu föreslår. Det ska inte längre vara gratis att skjuta upp skatten på fastighetsvinsten. Du ska betala ränta på det du skjuter upp, i praktiken ett lån av staten.

Det som är tokigt med det nya förslaget är resten. För det första skattas vinsten på kapitalet inte till 30 procent utan helt omotiverat till en lägre procentsats. För det andra införs en kommunal avgift på 6 000 kronor, som egentligen inte är kommunal, eftersom den sätts och tas ut av staten och inte av kommunerna. Det hade varit så mycket enklare med en rak, 30-procentig skatt på vinsten av att sälja huset.

Problemet är att debatten från första stund bedrivits med brösttoner. Trots att de knappast är i farozonen längre, efter alla undantagsregler, har fattiga farmödrar i vacker skärgård använts som kanonmat av missnöjda villaägare som tyckt att skatten varit ologisk. Omvänt har nationalekonomer i upphöjd visdom lika trosvisst mumlat om stabila skattebaser utan att betänka hur godtyckligt skatten utformats. Anders Borg, som tillhör den senare kategorin, har inte velat avskaffa skatten alls. Göran Hägglund, som försöker vinna den förra kategorin, har varit för populistisk i sin argumentation. Eftersom man duckat en klargörande principdebatt så är det nya förslaget ett rangligt fuskbygge.

Varför har vi då hatat fastighetsskatten så mycket mer än säg den orimligt höga skattedelen i de sociala avgifterna (som är större)? En gissning är att det är därför att fastighetsskatten syns i deklarationen.

Ett tips därför till regeringen. Lagstifta om att inte bara inkomstskatten ska synas på lönebeskeden. Där borde även den riktiga bruttolönen redovisas, med alla avdrag för sociala avgifter, och övriga försäkringsavgifter som tas ut. Då kanske en annan debatt med tiden bryter ut i Sverige.

***

För övrigt har det upplysta, toleranta och humanistiska Sverige fortfarande märkligt svårt med rågången mellan stat och religion. Sju år efter att Svenska kyrkan skildes från staten (det känns som 70 år minst) inleder Uppsala universitet ett akademiskt samarbete med Pingströrelsen för att studera väckelserörelser. Pinsamt nog är det pingstvänner, och inte ansvariga på Uppsala universitet, som först protesterat och insett att giva »kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör«