Madelaine Levy: SVT skändar Ekelöf

Så här är det. Jag älskar kultur. Jo, jag vet ordet är ganska uttjänt. Det andas institution och etablissemang. Kultuuuuuren skrämmer bort många. Betyder något som överlever på bidrag för andra. Känns knappast ungt, nytt eller kul för någon.

Men kultur är trots allt det där som räddar oss när verkligheten är för grå, för tung – för verklig – för att vi ska orka tillbringa all vår vakna tid i den. Kulturen är motgiftet som expanderar sinnet, förstärker känslorna och väcker empatin. Poesi, film, musik, konst – allt det där tillåter oss att känna, höra, se och uppleva det någon annan känt, hört, sett och upplevt. Det gäller, enligt mig, både Britney och Baudelaire. Och jag är banne mig säker på att det gäller poeten Gunnar Ekelöf.

Det är därför jag i fredags kväll rusade hem från jobbet med sushipaketet under armen för att hinna hem till SVT:s firande av Gunnar Ekelöfs födelse, i »K-Special« (k som i kultur), »Ekelöfs blick«.

Men vad får jag? Jag får garageportar. Hissar. En hotellkorridor. Jag får en kamera, och ett upplägg, som letar efter skärpa. Jag får icke namngivna personer (vissa namnskyltar hade visst råkat falla bort) och bilder av Horace Engdahls händer. Jag får filmsnuttar från ett odefinierat utland (kan det vara Grekland?) där det tydligen finns ruiner. Jag får kommentarer av kulturarbetare från Sverige och andra nordiska länder (filmteamet var väl i behov av något internordiskt stipendium antar jag).

Vad allt detta har med Ekelöf att göra? Vet ej. Nog för att Ekelöf var mystiker. Men han var även Sveriges viktigaste moderna poet. Hans diktning och öde förtjänar att förstås även av personer utanför den redan invigda lilla kultur­aristokratiska cirkel som fått i sig symbolismen med modersmjölken. De förtjänar en tydlig narration. De förtjänar fakta, autentiska bilder och klipp. De förtjänar presentationer och förklaringar som bjuder in till en ibland svår diktning.

De förtjänar, framför allt, ett sammanhang. Vem var Ekelöf? Vad var hans förhållande till sina samtida? När levde han? Vilka var hans familjeförhållanden?

Det svenska folket, som bänkar sig framför tv:n en fredagskväll, förtjänar en inbjudan till Ekelöfs fantastiska, krökta, av mytologiska figurer, horor och madonnor befolkade universum? För även de som ännu inte läst Ekelöf förtjänar ju att förtrollas, förbryllas, oroas och roas av hans verk.

Tyvärr är inte den världsfrånvända Ekelöf-dokumentären på bästa sändningstid något undantag, utan ett flagrant exempel på hur det oftast går till när man gör tv om kultur. För så fort det ska handla om kultur blir produktionsnivån sorgligt låg. Bilderna blir suddiga, budskapet blir flummigt, berättandet bryts upp och urvalet tillåts vara begränsat snarare än visionärt.

I sport-tv faller minsann aldrig namnskyltarna bort; inte ens i direktsändning. I ekonomi-tv tillåter man sig aldrig att prata enbart till utbildade nationalekonomer; inte ens i specialkanalerna.

Kultur-tv blir i stället mossigt, elitistiskt och slapphänt. Och ingen reagerar. Svenska akademien, SVT och en mängd andra tunga sponsorer sätter sin kvalitetsstämpel på ett program som inte lyckas förmedla något om vare sig Ekelöf eller hans diktning. Bara för att ämnesvalet är beundransvärt. Det är därför så många svenskar fortfarande ryggar tillbaka när de hör ordet kultur, och därmed går miste om chansen att känna, höra, se och uppleva det ett svenskt geni en gång känt, hört, sett och upplevt.

Det är därför jag känner att jag behöver ursäkta mig i samma andetag som jag säger att jag älskar kultur.