Sista striden för eliten
Hur ska man förstå vår kaotiska samtid, med tvära kast och snabba helomvändningar på både det ena och det andra området? Många saker i dagens Sverige blir nog enklare att förstå, om man också förstår att vi just nu är mitt uppe i en period där många i eliten byts ut. Människor, likt vilka sociala primater som helst, tenderar att samla på sig bossiga och inflytelserika individer i toppen av flocken, alla med sina egna regler om vem som får bli en del av det mest exklusiva skiktet.
Precis som i vilken annan flock av sociala primater som helst så lever dock inte dessa individer på toppen helt utan problem. Unga utmanare och haverister föds varje minut, alla med sina egna idéer om vem som egentligen förtjänar att glassa där uppe. Hur chimpanser bär sig åt för att åstadkomma detta, det vet jag förhållandevis lite om. Tur då att vi ändå har homo sapiens; våra ritualer och statusgräl är desto lättare att förstå!
Ni har säkert läst om SD-riksdagsledamoten Pavel Gamovs bisarra äventyr som valobservatör i Moskva. Om inte så rekommenderar jag er verkligen att göra så snarast möjligt. Originalartikeln som skildrar denna smått magiska resa, »Den Svenska Diplomaten«, utgör kanske det roligaste reportage som skrivits i Sverige det senaste året.
Det finns dock en ganska fet fluga i denna annars så smakliga soppa. Reportaget är skrivet av en viss Chang Johannes Frick, ägare till en alternativ nyhetssida vid namn Nyheter Idag. Kort sagt: Chang är ingen »riktig« journalist, utan snarare en förhatlig, samhällsfarlig demagog. Detta diskvalificerar honom direkt från någon chans att vinna några journalistiska utmärkelser för sitt reportage. Normalt sett borde det också ha diskvalificerat reportaget för att över huvud taget nämnas någonstans.
Problemet är dock att herr Frick faktiskt lyckats åstadkomma riktigt bra journalism, skrivet i en stil som för tankarna till en svensk Hunter S Thompson. Reportaget har helt enkelt varit för bra för att inte dela. Därför ser vi ett krystat skådespel, där offentliga, renläriga och ängsligt goda personer skriver långa passus om hur de »tar avstånd från« och »inte vill legitimera« Nyheter Idag … samtidigt som de länkar just denna sida med uppmaningen om att gå in och läsa.
Från journalistskrået, det vill säga Sveriges »riktiga« journalister, är det svårt att inte lägga märke till en viss frustration över att man nu behöver förhålla sig till – och till och med länkar! – denna blodsfiende. Och det är faktiskt uppriktigt synd om dessa journalister numera. Tragiken ligger i att man som skrå drabbats av precis samma legitimitetsurholkning som våra politiker länge lidit av, och man har sett sina privilegier att kunna styra över vad vanligt folk pratar om och litar på stadigt urholkas underifrån.
Resultatet har blivit en gäll och framför allt osäker debatt, där etik, moral och den goda uppfostran hos dagens etablerade journalister kommit att betonas allt mer frenetiskt. Samtidigt har påminnelserna om den totala bristen på uppfostran, respekt och rent hyfs hos folk som Chang Frick eller Joakim Lamotte haglat allt tätare. De är farliga. De har mörka intentioner. De är uppviglare. Snälla läsare, låt er inte förledas av dessa människors förrädiska sirensång.
Är inte detta ironiskt? Lars Johan Hierta sågs en gång i tiden som Svea Rikes farligaste, ohövligaste och mest ouppfostrade tidningsman. Han fördummade debatten, han uppviglade pöbeln, han ruinerade det tidigare så städade och välskötta offentliga samtalet med sin förbannade tidning. Aftonbladet var en sådan nagel i ögat på allt vad god pressetik hette på den tiden att man var tvungen att byta ansvarig utgivare fjorton gånger. Så såg det ut, när den tidens eliter långsamt byttes ut.
Det är inte särskilt konstigt att den tidning som Hierta grundade inte direkt ser likadan ut som den gjorde för snart tvåhundra år sedan. Det är inte heller konstigt att det etablerade skrå tidningen är en del av inte har mycket till övers för haverister och för respektlösa uppkomlingar, för människor utan rätt journalistiska kontakter och rätt gesällbrev.
Det är så det ser det ut, när en generation eliter sakta tappar greppet. Vi har varit här förut. Och, handen på hjärtat: om Lars Johan Hierta hade levt i dag, hur stor är egentligen chansen att han själv demonstrativt skulle ha ryggat undan för »alternativmedia«?
Han om någon visste ju vad den var bra för.
Läs mer
